Känslan av att inte vara bra på något eller snarare: känslan av att ha mycket att lära och att det finns en utmaning i att lära sig det, att man inte jobbar i en "safezone". Ibland undrar jag om det är något fel på mig, kan inte vara "nöjd" när jag slagit mig till ro och bara lever "livet". Men att börja med en för mig helt ny träningsform som Crossfit har verkligen fått mig att inse att det inte handlar om att jag inte är nöjd. Det handlar om att utveckling ger mig näring och bränsle att orka "leva livet". Jag har så många gånger påpekat att träningen är min hobby, det som jag gör för att koppla av - eller det har blivit det snarare än tidigare ett sätt att hantera ångest.
Dock har jag under några månader verkligen varit motivationslös, påbörjat olika typer av rutiner inom löpning och styrketräning bara för att hitta tillbaka den där gnistan man får av ett jäkligt gött träningspass. Visserligen har det varit roligt en stund, speciellt löpningen gav mig den där lilla kicken. Problemet: Löpning blir tråkigt i längden.
Crossfit däremot: Det är ren och skär ångest inför passet - tankarna innan går i stil med "Jag kan inte det här" "Jag har för dålig teknik" "Jag kommer göra bort mig" "Hur ska JAG klara frivändningar, repklättring och allt vad de nu hittar på....och BURPEES..Fyfan, nej det är säkrast jag stannar hemma i soffan"
Under passet - "jag har en önskan om att plåga mig själv till döds" "Är jag knäpp!?" "nu spyr jag" men dessa tankar vävs samman med känslan och tankarna som säger "Jag är så jävla stark" och jag ser mig omkring, vikter kastas lite här och var, skivstänger droppas i backen till höger och vänster, människor svettas MEN de ler. De har roligt och ta mig tusan - det har jag med. Jag mår bra i miljön. Folket är helt underbart och alla är så himla hjälpsamma.
Efter passet - "Jag överlevde" med en samtidig tanke om "nästa gång kan jag göra mer" "jag kan allt bara jag ger mig fan på det". Lite tyngre, lite fler reps, lite mer.
Jag rider på känslan av eufori, en endorfinkick jag inte fått av träning på många månader. Jag är dyngsur av svett och hungrig som en jäkla varg.
Crossfitsällskapet är ett särskilt härligt folk. Hjälpsamma, trevliga och fruktansvärt villiga att lära alla nya - man känner sig så jäkla välkommen och hemma helt enkelt. Framför allt är det verkligen precis så som de säger, man jobbar ut efter egen nivå och tävlar bara med sig själv. Vilket passar mig alldeles ypperligt, jag drivs ju som bekant av utveckling. Kanske du gör det med? Jag kan verkligen rekommendera crossfit för den som är nyfiken, det är inget att vara rädd för - även om jag nog även fortsättningsvis kommer vara nervös inför varje pass, tills dess att jag känner mig trygg i det - risken är då att jag inte tycker det är lika roligt längre - men det är mina konstiga begär som styr. Fast jag har svårt att se att jag kommer bli less på detta. PROVA det ni också om ni har möjlighet.
I övrigt ska jag nu denna tidiga morgon inom kort bege mig mot jobbet och sista dagens arbete innan kosan styr norrut. Vill träffa er alla där uppe, blir en kort men intensiv vecka för mig och herr Edström. Livet är bra. Kärlek, jobb, vänner, familj och träning - alla pusselbitar finns - men jag kommer nog aldrig vara en person som är "nöjd". Jag vill alltid mer - på gott och ont.
 |
| Jag blickar alltid framåt. |
