Sittandes med ett glas rött i fåtöljen och samtidigt lyssnandes till det dova ljudet från myllret utanför lägenheten i samband med skärgårdsfesten här i Karlskrona så kom känslan av totalt välbefinnande över mig. Sommaren börjar lida mot sitt slut i min mening. Alla besök och resor är avklarade och sensommaren och hösten börjar nu. Jimmy ska börja jobba och jag ska fortsätta jobba på här i Karlskrona. Livet flyter på.
Men välbefinnandet kom av en helt annan sak. I dagarna tre har jag haft pappa och farfar på besök. Det som jag känner mig så nöjd över är mängden kärlek jag har i mitt liv från den stora, lite udda blandade men fruktansvärt kärleksfulla familj jag har.
Mamma och pappa och även extra-pappa Håkan som hjälpt mig bli den kvinna jag är idag. Som älskar mig trots mina sämre dagar (vilka de obarmhärtigt fått utstå) och som gör allt för mig, utan att jag ber om det ens en gång.
Mina två älskade syskon, Ronja och Simon - de två människor jag litar mest på här i världen, som alltid är ärlig och som alltid finns där - hur olika vi än är som individer.
Mormor som ni alla vet är den starkaste kvinna jag vet. Som har stöttat mig igenom hela mitt och bara "funnits där". Hon skötte mig då jag opererade knät, efter mitt första uppbrott från mitt första långvariga förhållande bodde jag stundtals hos mormor, hon hejjar alltid på mig en dålig dag.
Farfar som gett otaliga timmar av sin tid i traktor, i ladugården bland kossorna, i fiskebåten, i stugan och helt enkelt är den mest godhjärtade människa jag vet.
Farmor lika så och som bakar det mest fantastiska fika som denna jord vet av och som har ett hjärta av guld.
Moster Anna, min pyssliga omtänksamma moster som bryr sig så ofantligt mycket. Min bästa tårtgourmet kompis och en människa vars kreativa sida jag alltid beundrat. Så ofantligt duktig på att få ett hem att kännas "hemma".
Morbror Benny med samma kärlek till hästar som jag alltid haft och en humor som få andra!
Kusinerna Jesper och Jimmy som fungerat mer äldre brorsor än kusiner under uppväxten. Jesper och jag har slagits och bråkat men tror minsann att vi på äldre år faktiskt vuxit ifrån det och vuxit ikapp varandra, Jimmy som var (och troligen alltid) kommer vara den stora idolen under min uppväxt. Storebror av rang.
Farbror Jörgen som alltid varit med, alltid ställer upp och är en fantastisk människa på många sätt. Som stod ut med mig även som 15-åring. (det krävdes nog en del). Mina tre kusiner Elin, Tobias och Denise tillika Jörgens 3 stjärnor på andra sidan vägen. De var så små minns jag, men slås alltid av hur fort tiden går och helt plötsligt bor Ronja och Elin tillsammans i "stugan" jag bodde i första gången jag flyttade hemifrån.
Faster Carola som alltid har nära till skratt och stoj!
Mormors Syster Edith, (som är en av de starkaste kvinnor jag vet) och hennes familj som också alltid funnits med. Vi umgås lite nu och då och det är alltid varma och hjärtliga stunder.
Jimmy min underbara och många gånger bättre hälft som jag kan dela varje dag med, utan att någonsin bli less. Dåliga som bra dagar. Vardagslivet blir helt enkelt roligt med honom och han är min familj till största del nu. Vi utgör en oslagbar tvåsamhet, lite löjligt att det inte gått ett år ens en gång och ändå känns det som vi känt varandra ett helt liv.
Detta är människor som format och i viss mån fortsätter forma mig som människa, som gett mig stunder med skratt, ilska, sorg och glädje i livet. Som gett mig ovärderliga minnen och kommer fortsätta göra det, för de finns alltid kvar. När jag sitter här och funderar, inser jag att om än jag visserligen bor 100 mil från de flesta av dem, så har jag en fruktansvärd trygghet i dessa människor. De är där helt enkelt, villkorslöst och kärleksfullt oavsett om det går ett halvår mellan gångerna man ses. De känner mig.
Så jag vill mest hylla dem, säga att jag älskar er alla på varsitt vis och är tacksam att ni finns. Ni är mitt hjärta närmast.
