I snart över 7½ år
har jag jobbat med äldre. Jag har mött så många livsöden och så
många historier som fått mig att växa som människa. Som fått mig att bli den jag är idag. Jag har mött glädje och livlust likväl som död och sorg. Jag älskar som ni vet mitt jobb och det ger mig meningsfullhet.
Ibland – eller väldigt ofta pratas det i
offentliga kretsar som politik och media om ”pensionärer”,
”åldringar”, ”seniorer” ”gamla”. Precis som om de vore
en homogen grupp utan ansikte, alla precis lika varandra. Samma
behov, samma individer, samma historier.
Det är ju dock såhär:
Trots att en person kliver över ett
åldersstreck, ådrar sig en viss sjukdom eller kanske till och med
flera sjukdomar, är denne faktiskt fortfarande först och främst en
människa. Samma människa som då denna person var 26, men med
kilovis av erfarenheter i bagaget. Du blir inte en färglös individ
utan känslor, tankar och vilja bara för att du når en viss ålder.
Livet är kort säger man – jag
skulle snarare säga att vi har ett långt liv. Inte bara till åren
sett, utan att vi faktiskt hinner uppleva och erfara så fantastiskt
många saker under dessa år. Jag har fått ta del av fragment ur
många människors liv. Fått höra fantastiska, glädjefyllda
berättelser, likväl som mindre trevliga sådana. Allt en del av
livet. En del undrar varför man väljer att jobba med ålderdom och
sjukdom. Det har jag inte gjort. Jag har valt att arbeta med det som
jag anser har mig mest att ge tillbaka. Om jag kan ge tillbaka ens en
tusen del av det jag får till alla människor jag möter i mitt
arbete är jag nöjd.
Livet är kort säger man ofta i
samband med människor som förolyckats tidigt i livet. Eller det vi
refererar till förtid. Man ska ta vara på livet säger man då, man
ska vara tacksam för livet. Visst är det så. Jag vill leva till
jag blir 95 om jag får vara frisk. Jag vill ha barnbarnsbarn i knät
och berätta om den 1½ meter höga snötäcket som fanns hemma i
norr då jag var barn. Skaren som bar min lätta barnkropp en klar
vinterdag i -18 grader. Berätta om fisketurerna med farfar vi tog
varje sommar och hur jag arbetade med honom i ladugården på
helgmornarna. Jag vill berätta om mina resor, upplevelser och
människor jag mött. Jag vill berätta och dela med mig om vad mitt
långa liv har gett mig. Nu bestämmer jag inte detta, ingen vet vad
som händer i framtiden och vad den har i lager för oss.
Då detta är vad jag vill nå fram
till i livet, blir det också lätt att jobba med det jag gör. Att
jobba med dem som nått en värdig ålder. Ja, jag ser dagligen
sjukdom, svåra situationer och problem som tillhör att åldras –
men det är det som finns i mötet som gör det värt det.
Bakom demenssjukdom, reumatism,
höftfraktur, KOL-sjukdom och benskörhet eller vad det nu kan vara, finns ju faktiskt
människan. Den som levt och upplevt saker som jag ännu inte gjort.
Människan som faktiskt kan lära mig mer än jag kan lära dem om
jag ser bakom problemen. Mitt jobb är att behandla sjukdom och
besvär – men mitt jobb är också att se hela människan.
Därför tycker jag någonstans att det
är att förminska deras värde att referera dem som en enda homogen
grupp, då de inte är mer annorlunda än mig och min grupp ”unga”.
Jag är fortfarande en individ och förväntar mig att andra
människor inte ”drar mig över en kam”och placerar mig i fack.
Det ska vi inte göra med människor bara för att man går över en
viss ålder – jag har mött 100-åringar piggare än 75-åringar.
Åldern är en siffra och inte en identitet. Glöm inte det ni som
jobbar med dessa människor och framförallt tillåt dem att visa er
vad de varit med om – allt som oftast oavsett hur glömsk man är
eller hur sjuk man är – finns det alltid en historia att berätta
om. Alltid något som ger vardagen mening.
Ja.. det var väl dagens. Länge sedan jag skrev nu. Inte haft tid helt enkelt. Idag sitter jag här i soffan och snörvlar med årets 4:e förkylning. Hosta och halsont. Lite smått less, speciellt med min stundande period i Turkiet. Jobbar med tänket "mind over matter".
