När allt förändras.

Nu börjar bebisbubblan lägga sig och vi dyker upp till ytan för luft. För 9 dagar sedan förändrades allt, livet blev helt plötsligt annorlunda. Jag hade sagt att han skulle komma den 27 augusti och ta mig tusan så gjorde han det. I nio månader har man gått och funderat på hur livet ska bli när lilla pyret kommer. Försökt att vänta barn med öppna ögon - men usch vad svårt det är. Man färgas av hela sin omgivning och andras åsikter, tankar och funderingar. Jag har funderat mycket över min person, Terese som individ, varit rädd på något vis att den tjejen ska försvinna under identiteten mamma. Får för mig att det är en rätt vanlig känsla. Likaså tankarna kring hur man kommer bli som mamma - klarar jag av det? Jag har verkligen längtat efter att bli förälder, men man är ändå i grund och botten rädd för förändringen det innebär - klarar man av det här?  Rädd att man inte ska veta hur man gör med ett barn. Rädlsa för att inte räcka till för det liv man skapat. Mycket är det hormonerna som spelar oss gravida ett spratt, man tänker inte alltid helt logiskt när man är gravid. Det är inga ovanliga tankar jag haft, många känner dem och vi blir varnade för att tankarna kan komma. Men hur förberedd man än är, märker man inte hur man påverkas förrän man är där - då är det mest omvärlden som märker det.

Allt detta har snurrat i min hjärna de senaste nio månaderna. Fram till den 27 augusti. När jag förstod att det faktiskt var dags kände jag mig lugn. Klockan 20:27 samma kväll ligger en liten klibbig varelse på min bröstkorg och smågnyr, tittar upp med förvirrade ögon och då vet jag att allt jag oroat mig för bara är just det - oro utan substans. Där framför mig låg helt plötsligt hela min värld. I det där lilla rummet på Karlskrona's BB fanns mitt allt - min familj.
Det känns så självklart att ha honom hos oss och man förstår inte att han inte alltid varit en del av vårt liv. Allt förändras och det mesta känns obetydligt i jämförelse. All energi går åt att överösa med kärlek och närhet så att det lilla livet får en bra start.

Livet förändras helt och hållet, den här senaste veckan har varit en anpassningsperiod och jag är tacksam över det system vi har i Sverige där man får lov att spendera första tiden tiden hemma tillsammans hela familjen. Det behöver man. Det är ändå lustigt hur snabbt man blir "förälder" i hjärnan. Hur allt faller på plats så naturligt och känns inte alls så osäkert som innan han kom. Visst är man osäker på hur man ska göra ibland, osäker på om man gör rätt och rädd att man ska göra något tokigt med det lilla livet - men det är en naturlig del av det tror jag.  Jag börjar allt mer känna mig som mig själv, fysiskt men framförallt mentalt. Att sitta såhär efteråt och känna att man levt i en bubbla de senaste månaderna och ingenstans varit sig själv är både skrämmande och häftigt.  Dagen efter förlossningen kändes det lite som att vakna upp ur en dvala och minnas att man gjort saker men de känns overkliga. När man väl vet vad man får, gör det resan hit värt alla känslokast, sömnlösa nätter och illamående.

Jag frågade en kompis vad man gjorde innan dessa små liven kom till världen och fick till svar:
"lallade runt och trodde man visste vad kärlek var" - Helen du satte pricken över i:et. Kärleken till krabaten och kärleken till Jimmy känns så enorm att man ibland får fundera över om det är sant. Jag fick verkligen allt här i livet. Har inget att klaga på alls faktiskt.

Jimmy är min hjälte - tack för att du är den du är. Varje dag fram till idag och även härifrån är jag lyckligaste kvinnan i världen som har dig vid min sida. 

Charlie är den kille som äger mitt hjärta villkorslöst. Jag förstår nu hur mina föräldrar måste känna för oss barn. Ibland har man undrat varför de står ut med en, men nu förstår jag. 

Kärlek till er där ute, just nu har jag så det svämmar över.