Nytt kapitel i livet

Hej mina vänner.

Nu är det gjort, igår tog jag och mina kamrater i SG1/11 examen och vi kan nu titulera oss som Legitimerade Fysioterapeuter (eller sjukgymnaster, vad ni nu föredrar). Det var en dag full med blandade känslor och jag fick säga hejdå till några av de finaste människorna jag någonsin haft äran att lära känna. Det blev ett verkligt hejdå med tanke på mitt stundande äventyr som kommer ta mig närmare 100 mil från Norrlands vackra omgivningar. Jag blir känslosam bara jag skriver orden.
Ja.. här kommer bomben - jag ska flytta.
En del av er vet detta redan, för andra blir det en nyhet - men jag tänker att jag här på bästa sätt kan få ur mig hur jag resonerar.

Det hade varit lätt att stanna här och hanka mig fram på korttidsvikariat - vilket jag är tacksam att jag ens blev tilltänkt till. Men så dök oväntat upp fler erbjudanden. Dels ett i Stockholmstrakten och sedan det jag nu valt att acceptera - en tjänst på Blekingesjukhuset i Karlskrona.  Anledningen att jag valde det som tillsynes var längst bort och krångligast att ta mig till beror helt enkelt på möjligheterna det öppnar upp för. Det är en heltid. Det är en tillsvidareanställning. Det är inom det område jag verkligen vill jobba med. Det är helt enkelt en drömchans för mig, särskilt som nyutbildad. Det enda jag haft ågren över är att det är just som jag nämnde ca 100 mil-isch bort. Då är det verkligen det ENDA jag haft ågren över, insåg jag att valet var ganska enkelt. Jag kommer sakna allt här hemma och vad det innebär. Familj, vänner, naturen, trygga lilla Örnsköldsvik, men samtidigt måste jag våga ta denna chansen att göra det jag verkligen vill. Jag vet att "hem" alltid finns kvar och att stjärnorna som lyser starkt i mitt liv alltid kommer göra det, oavsett avstånd. I dagens moderna värld, med teknik och allt vad det innebär så är 100 mil inget att vara ledsen över. Så nu stundar en flytt långt ifrån den verklighet jag är van vid, ett äventyr, ett nytt kapitel i mitt liv - i våra liv.

Det här med att våga ta steget och prova något nytt är ju faktiskt något jag frekvent tagit upp i mina blogginlägg. Detta är helt enkelt ett sådant tillfälle. Jag tar steget och ska satsa för att göra det bästa möjliga av denna chans. Det blir en utmaning att bygga upp ett nytt liv på en annan ort, men det är en rolig utmaning. Det blir två veckor på Björnaborg för att avsluta lite där och sedan bär det iväg. Snabba ryck, men det är bara att "riva av plåstret med ett snabbt ryck".

Det jobbigaste jag gjort på länge var dock att ta adjö av mina vänner igår. Jag kände hur tårarna var nära fler än en gång - ja jag är en blödig kvinna. Jag vill inte ens tänka på hur det kommer bli att ta adjö av allt och alla här hemma i Ö-vik. På ytan kan jag tyckas krass och hård, men när jag har gett bort av mig själv åt någon - som jag gör åt dem jag bryr mig om - är jag världens blödigaste. Man bryr sig helt enkelt. Dock väljer jag inte att se det som "hej då" utan "vi ses snart igen". Klyschigt kan tyckas, men jag vägrar tro att våra vägar inte kommer korsas igen. När man skaffar vänner i den här åldern, är det vänner som stannar. Lika så ser jag det med er vänner jag haft sedan ungdomens år, vänskapen dör inte av avstånd helt enkelt. Jag är lyckligt lottad med många nära och kära och jag vill att ni vet att oavsett avstånd är jag med er. I hjärta och tanke.

Jag kommer fortsätta skriva här, både innan jag åker och efter att jag åkt. Får fundera ut ett annat namn på bloggen, eftersom jag kommer lämna min älskade "gräddhylla" på Solgårdsgatan. Men det är ett senare problem. Nu väntar mys med familjen idag för att fira gårdagens examen. Min älskade mamma som gått above and beoynd för att fixa inför detta. Underbara människa.

Lite bilder från gårdagens examen följer nedan. Med dem vill jag återigen tacka de underbara människor jag haft omkring mig de senaste tre åren. Det är med visst vemod i hjärtat jag skriver detta inlägg. Blandat med känslor av förväntan och ivrighet att påbörja det nya kom komma skall.

Älskade vännner, tack för tre fina år. 

Varje gång jag hör denna låt kommer jag tänka på er alla med ett leende. Som jag skrev tidigare, det är inte "hejdå" utan "vi ses igen".

Konsten att använda ilska till något konstruktivt.

Alla har vi dem, sådana mornar då man vaknar upp och vet redan vid första ögonblicket att det kommer bli en helvetiskt dryg dag. Att vakna på fel sida.
I morse ringde väckaren på 07:00 och tanken var att jag skulle ta en morgonpromenad, äta frukost och sätta igång med lite arbete jag skjutit på allt för länge. Nu råkar det vara så att någon brilliant människa uppfann Snooze. Resultatet var att jag vaknade 09:00 istället och på ett sjujäklahumör.nu.
Känslan i magen var inte bra, det kändes som om jag var arg och upprörd över något, men kunde egentligen inte komma på vad det var. Jag gav efter för det faktum att det bara var en "sån" dag. Plågade mig upp, plågade i mig kaffe, plågade mig att börja jobba med det jag tänkt. ONT i kroppen av en kraftigt ökad träningsdos sedan julens slappande har inte gjort saken bättre. Försöker koncentrera mig på jobbet vid datorn, men likt förbannat smyger sig irritationen på över saker.
Men så sitter det någon i soffan och betraktar mig stilla under tiden jag svär för mig själv om diverse saker. Jag har bokstavligt talat en påhittad konversation med mig själv, där jag högljutt diskuterar om vilka dumheter det finns i världen.
I alla fall, han betraktar mig och tillslut ger jag upp. Går och lägger mig i soffan bredvid och börjar prata. Prata, prata, prata tills dess att allt jag är irriterad över är ute. Plötsligt inser jag att jag är lugnare. Jag vill inte längre grina av ilska. Det har inte hänt något egentligen, jag vaknade bara på fel sida. Känslan i kroppen. Men efter att ha vräkt ur mig all irritation till denna omåttligt lugna människa är känslan i kroppen borta. Jag kommer på att energin det går åt att vara irriterad över sådan som ändå inte går att påverka inte är värd att slösas på just detta. Jag väljer istället att rikta energin mot det som ska göras, väljer att vara den äckligt positiva människan jag är och faktiskt vill vara. Att göra något konstruktivt genom att rikta energin på det som är viktigt och inte irriteras över det som ändå inte går att påverka.

Vars är min snö?

Bara en sådan sak som att vintern inte är vinter gjorde mig enormt irriterad i morse.

Många gånger är det lätt att falla i fällan, fortsätta vara negativ och sur bara för att "känslan i kroppen" säger att det är en "sån" dag. Jag slår ett slag för att göra tvärtom. Vaknade du på fel sida i morse? Kliv upp ur sängen, sätt igång med dagen och se till att vända det negativa till något positivt. Gå ut utanför ytterdörren och andas in luften ute, så kommer energin flöda tillbaka. Det finns, klyschigt nog, alltid ljus i slutet av en mörk tunnel. Det är tungt idag - men i morgon är det ta mig fan en ny dag. Inte ens i morgon, nästa timme, minut, sekund. Gör dagen till något bra, även om du inte vill. Se det positiva i livet, det "lilla" som triggar din glädje. Om du använder energin till att jobba mot dina mål och det du vill uppnå, kommer du jävligt långt. Likväl som om du väljer att hänga kvar och slösa energin på att vara arg, trött och less kommer det bara leda till att saker blir ännu jobbigare. Vänd om och välj vägen upp istället för ner.

Ja nu har jag spytt ut positiv anda - jag väljer den vägen idag. Det började som skit, men jag väljer att ignorera detta och jobba med det som ska göras. I längden hoppas jag det lönar sig.

Som alltid då jag behöver lite glada takter i livet, ljuder dessa poppiga tyska toner ur högtalarna.

Och jag har ännu inte summerat 2013 - sex dagar in på det nya året. Vi får väl se.

BAD HAIRDAY tillråga på allt ;)

/T