Telefoner och bakfylla.

Jag börjar inlägget med att ifrågasätta hur jävla snällt det är att man under graviditeten går runt och är "bakis" varje jävla morgon på ett eller annat sätt. De första 20 veckorna (i mitt fall) vakna upp med kraftigt illamående som när man vid 20 hade druckit för mycket ÖlVinTequilaHotShotRomochColaWhisky och what ever more man lyckades dra ner i strupen en kväll. För att sedan vakna med huvudvärk och känna sig bakismosig de nästkommande 13 veckorna (återigen i mitt fall). Vars fan är rättvisan!? Jag menar, nu får man nöja sig med en blaskig Carlsberg non-alcoholic och ändå må som om jag misshandlat kroppen med drycker med hög procent utan eftertanke en hel kväll. Det är inte heller procenten jag saknar naturligtvis. Jag saknar det där goda glaset rödvin på fredagen eller den rökiga whiskyn framför lördags-filmen. Precis som jag saknar rökt jäkla skinka, brieost och en blodig köttbit.

Men det finns ljusning i det hela, idag kliver vi in i vecka 33, det innebär enligt kalendern att det är mellan 5-9 veckor kvar innan den lilla terroristen kliver ut och berikar Sverige med en ny Eriksson/Edström person. Känns både förtjusande och skrämmande på samma gång. Tanken på det gör att bakfyllekänslan lättar lite och den där LördagsWhiskyn känns lite mer oviktig.

Så var det den här delen med telefoner i rubriken. Under mina 27 levnadsår har jag varit mobiltelefonägare sedan jag fyllde 13 och min farbror gav mig min första Nokia 3310. Sedan dess har jag avverkat säkert 15 telefoner, det ger ett snitt på 1,07 mobiltelefoner/ år.
74% av befolkningen byter normalt telefon efter 2 år eller mer. Resterande där jag tydligen är inkluderad byter efter 1 år eller mindre. Nu undrar jag om de andra i min grupp byter av samma anledning som mig. Jag tror ärligt inte att jag någonsin bytt telefon pga slitage och att jag nyttjat den till dess maximala kapacitet. Jag kommer inte ihåg alla telefoner och vad som orsakade deras förtidiga död, men jag vet att det alltid föregåtts av en olycka. Eller ska jag säga klantighet.
Jag har:

• Kört över telefonen med moped
• Tvättat den i tvättmaskinen
• Tappat den och aldrig funnit den på vildvuxen åker
• Badat telefonen i en toalett
• Bakat sönder en telefon
• Svettats sönder en telefon under en löptur (den låg i sportbh:n)
• Varit för full och tagit sönder minst 2 telefoner.
• Klämt sönder den i bildörren
• Tappat den in i ett element.

Det här är bara 9 olika sätt att döda en mobiltelefon på. Jag har förträngt minnena av en del av mina "olyckor".  De två sista händelserna ska också tilläggas att de har hänt nu inom loppet av 3 veckor, vilket också är anledningen till mitt raljerande kring det. Börjar känna mig uppgiven. Så nu sitter jag här med min kinestelefon som jag fått låna av min snälla, snälla pappa. All information på min gamla telefon är där det är - men jag kommer inte åt det för skärmen är svart. Visserligen kan man byta skärm, men det blir ju för fan oftast dyrare än att köpa en ny. 

Men en ny telefon får vänta. Andra ekonomiska prioriteringar har kommit in i mitt liv den senaste tiden. Barnvagn, skötbord, bebisgrejer till höger och vänster - u name it. Det är rätt skönt att prioriteringen att köpa en ny telefon är lägre just nu, vet inte om mitt hjärta klarar av att hantera ansvaret över en ny, flashig och ball telefon/minidator. Jag ger upp inför tanken på att jag helt enkelt lider av kronisk klantighet och att min omgivning verkar älska mig trots detta. Jag gläder mig också över att jag kan bjuda på skratt en regnig dag. För det är verkligen bara jag som lyckas med ALLT detta. Någon gör det ibland. Men jag gör det jämt. Är det inte telefoner, så är det något annat. 

Men jag bjuder på det. Med viss bitterhet ibland.

PS. Jag älskar Norrland. Skriver ute på en altan klockan 8 på morgonen, det enda som hörs är kvittret från fåglarna och någon enstaka bil och lite avlägset muller från staden. Det blåser inte. Det luktar hemma. DS. 

Plötsligt händer det...

... och så sitter man här, måndagen man tänkt så länge på. Måndagen man inte riktigt vetat om man tyckt om eller inte. Gravidledig. 

Jag har vacklat mellan att tänka mig jobba 50% fortsättningsvis också hela juli och att jobba min sista dag på mycket länge i fredags. Efter att ha blivit motvilligt sjukskriven för tre veckor sedan, fanns egentligen inget att fundera över. Jag arbetade därför min sista dag i fredags och från och med idag är jag helt enkelt gravidledig. 

Nu kan ni säkert tycka att det är bara att njuta av ledigheten - tro mig jag ska försöka. Det känns innerst inne rätt skönt. Dock är en del av mig rastlös. Jag har aldrig varit utan jobb eller skola mer än 1 månad sedan jag var 19 år. Min första semester tog jag förra året - 3 veckor. Lite skrattretande kan man egentligen tycka. Men det är bara sån jag är, jag trivs att ha något att göra.

När väl det älskade lilla livet kommit så ändras livet markant och med det säkert också min inställning till jobb/sysselsättning. Andra prioriteringar helt enkelt. 

I dag när jag klockan 07:38 sitter med kaffekoppen i soffan och inser att jag i normala fall varit igång med arbetet denna tiden kände jag att medan jag väntar på att den livliga lilla parveln i magen skall bakas färdigt - kan jag ju ge mig på det här igen med bloggen. Vi får se vad det genererar och om jag pallar mer att hålla i det igen. Om det ens är meningsfullt.

Såg på nyhetsmorgon igår då Carin Da Silva och Tilde Fröling berättade om sin gemensamma podcast där de pratar om hur det faktiskt är att vara gravid, föda barn och vara mamma. Ska ta mig för att lyssna lite dessa dagar. De beskriver att de pratar om allt det som är lite tabu att prata om när det gäller graviditet, förlossning och föräldraskapet. Jag gillar tanken på att en annan verklighet beskrivs än den rosaskimrande, molnfluffiga världen som syns många gånger. 

För er som också vill lyssna så finns avsnitten här:

http://www.expressen.se/podcast/froling-och-da-silva/har-ar-premiaravsnittet--av-froling--da-silva/

Senare i veckan bär det av norrut, vi kör över natten och hoppas på bra resa. Trodde faktiskt inte jag skulle orka, men tillslut bestämde vi oss. Det kommer dröja så himla länge till nästa gång annars. Har haft allvarliga funderingar på att fixa en kateter till resan, för att slippa panikartade kisspauser.

Ha en fin måndag mina fina. Nu ska jag vagga mot gymmet för litet lätt dagsverke - sedan ska jag sova lite. För det får man göra.