Telefoner och bakfylla.

Jag börjar inlägget med att ifrågasätta hur jävla snällt det är att man under graviditeten går runt och är "bakis" varje jävla morgon på ett eller annat sätt. De första 20 veckorna (i mitt fall) vakna upp med kraftigt illamående som när man vid 20 hade druckit för mycket ÖlVinTequilaHotShotRomochColaWhisky och what ever more man lyckades dra ner i strupen en kväll. För att sedan vakna med huvudvärk och känna sig bakismosig de nästkommande 13 veckorna (återigen i mitt fall). Vars fan är rättvisan!? Jag menar, nu får man nöja sig med en blaskig Carlsberg non-alcoholic och ändå må som om jag misshandlat kroppen med drycker med hög procent utan eftertanke en hel kväll. Det är inte heller procenten jag saknar naturligtvis. Jag saknar det där goda glaset rödvin på fredagen eller den rökiga whiskyn framför lördags-filmen. Precis som jag saknar rökt jäkla skinka, brieost och en blodig köttbit.

Men det finns ljusning i det hela, idag kliver vi in i vecka 33, det innebär enligt kalendern att det är mellan 5-9 veckor kvar innan den lilla terroristen kliver ut och berikar Sverige med en ny Eriksson/Edström person. Känns både förtjusande och skrämmande på samma gång. Tanken på det gör att bakfyllekänslan lättar lite och den där LördagsWhiskyn känns lite mer oviktig.

Så var det den här delen med telefoner i rubriken. Under mina 27 levnadsår har jag varit mobiltelefonägare sedan jag fyllde 13 och min farbror gav mig min första Nokia 3310. Sedan dess har jag avverkat säkert 15 telefoner, det ger ett snitt på 1,07 mobiltelefoner/ år.
74% av befolkningen byter normalt telefon efter 2 år eller mer. Resterande där jag tydligen är inkluderad byter efter 1 år eller mindre. Nu undrar jag om de andra i min grupp byter av samma anledning som mig. Jag tror ärligt inte att jag någonsin bytt telefon pga slitage och att jag nyttjat den till dess maximala kapacitet. Jag kommer inte ihåg alla telefoner och vad som orsakade deras förtidiga död, men jag vet att det alltid föregåtts av en olycka. Eller ska jag säga klantighet.
Jag har:

• Kört över telefonen med moped
• Tvättat den i tvättmaskinen
• Tappat den och aldrig funnit den på vildvuxen åker
• Badat telefonen i en toalett
• Bakat sönder en telefon
• Svettats sönder en telefon under en löptur (den låg i sportbh:n)
• Varit för full och tagit sönder minst 2 telefoner.
• Klämt sönder den i bildörren
• Tappat den in i ett element.

Det här är bara 9 olika sätt att döda en mobiltelefon på. Jag har förträngt minnena av en del av mina "olyckor".  De två sista händelserna ska också tilläggas att de har hänt nu inom loppet av 3 veckor, vilket också är anledningen till mitt raljerande kring det. Börjar känna mig uppgiven. Så nu sitter jag här med min kinestelefon som jag fått låna av min snälla, snälla pappa. All information på min gamla telefon är där det är - men jag kommer inte åt det för skärmen är svart. Visserligen kan man byta skärm, men det blir ju för fan oftast dyrare än att köpa en ny. 

Men en ny telefon får vänta. Andra ekonomiska prioriteringar har kommit in i mitt liv den senaste tiden. Barnvagn, skötbord, bebisgrejer till höger och vänster - u name it. Det är rätt skönt att prioriteringen att köpa en ny telefon är lägre just nu, vet inte om mitt hjärta klarar av att hantera ansvaret över en ny, flashig och ball telefon/minidator. Jag ger upp inför tanken på att jag helt enkelt lider av kronisk klantighet och att min omgivning verkar älska mig trots detta. Jag gläder mig också över att jag kan bjuda på skratt en regnig dag. För det är verkligen bara jag som lyckas med ALLT detta. Någon gör det ibland. Men jag gör det jämt. Är det inte telefoner, så är det något annat. 

Men jag bjuder på det. Med viss bitterhet ibland.

PS. Jag älskar Norrland. Skriver ute på en altan klockan 8 på morgonen, det enda som hörs är kvittret från fåglarna och någon enstaka bil och lite avlägset muller från staden. Det blåser inte. Det luktar hemma. DS.