Jag har nog aldrig riktigt varit bra på att hantera motgångar. Jag har ofta drivit mig igenom saker och fått det att fungera - fått det att gå min väg. Kalla det tjurighet eller envishet kanske. Det är en av mina starkaste sidor, men också en av mina svagaste. Ibland är det faktiskt så att hur jäkla tjurig och envis man än är, så kommer man ändå inte få de resultat man vill. Då spelar det ingen roll hur mycket man driver, är en "force of nature" och planerar för att få livet att gå i den riktning man vill. När det har hänt, har jag också många gånger fallit ner tre steg längre än jag klättrat upp. Jag har haft svårt att se det positiva i tillvaron.
När jag var yngre, kanske 8-12 år, hade jag enormt svårt att kontrollera mina känsloreaktioner. Lätt att reta igång helt enkelt, ni vet tände på alla cylindrar på en gång. Inte konstigt om man då också blev ett föremål för att retas med. I den åldern fungerar barn som så att de fortsätter om den önskade reaktionen uppnås. Vilket min kloka mor naturligtvis talade om för mig, men vad spelade det för roll, när man inte kunde hantera ilskan. Det var jobbigt ända fram till 15 års ålder egentligen. Att inte kunna styra sina egna reaktioner på ett bra sätt, att ta åt sig och att inte kunna hantera motgångar. När saker inte blev som jag tänkt, kändes allt nattsvart helt enkelt. Den misslyckade hopptävligen då jag rev ut mig efter 3 hinder, när någon medvetet retade mig, när jag inte klarade av skoluppgifter som jag alltid strävade efter högsta betyg på, när jag inte fick den respons jag ville på saker. Allt var oöverkomligt för mig.
I sena tonåren och uppåt övergick det till en sorts kaxighet, istället för att vänta på att misslyckas och låta människor reta mig för det, eller ta åt mig av irritationsmoment i min vardag valde jag att vara ouppnåelig, inte släppa folk för nära och såg till att klara av allt jag tar mig för. Inte misslyckas eller låta någon annan se mig misslyckas. För det mesta har jag med denna inställning kommit långt - men de gånger det inte lyckades föll man desto djupare ned. Intalade sig själv att man inte dög, att man måste gjort något riktigt jävla fel och förtjänat den helvetiska motgång man kände. Det leder till att man blir rädd att prova och man väljer att leva kontrollerat liv utan risker att utsätta sig själv för situationer man inte klarar av. Självdestruktivt och absolut inte ett recept för framgång.
Då man är en allt för rastlös människa har jag ändå tvingat mig själv att kasta mig ut i det okända ibland. Det har lärt mig allt eftersom att det svarta hål som jag sett som misslyckanden faktiskt inte är så farligt ändå. Det som skadat en mest är inte själva misslyckandet utan den inställningen man haft till sig själv efteråt. Successivt har jag dock insett att det är en enorm tillgång att våga försöka och tro sig klara av saker, att viljan att lyckas med det man tar sig för och göra det så bra som möjligt är ovärderlig - men jag har också lärt mig att ALLA misslyckas ibland. Misslyckas är egentligen fel ordval, mer att saker inte blir som man planerat eller tänkt. Och det gör ta mig fan ingenting. För man lär sig något nytt av det varje gång och man kan bara prova en gång till och göra annorlunda. Det är så vi växer som människor.
Att sitta här 27 år ung och ha hela livet framför mig och känna mig trygg i att inte kunna planera och bestämma hur det ska se ut är rätt häftigt. Det man inte kan påverka kan man heller inte gräma sig över. Då får man rikta energin på det man kan påverka och mot det man faktiskt har i sin omgivning. Det man har att se fram emot samt tjusningen med livets överraskningar. Jag har hitintills - och kommer alltid - att tro att allt som händer gör det av en anledning. Det finns en mening med det mesta, hur jävla orättvist, hemskt och eländigt det än är. Gårdagen har redan passerat och i morgon är en ny dag, men nya möjligheter.
Ibland inser jag att man låter förbannat förnuftig, kanske mer än man är. Men jag försöker leva efter det här. Nu tänker jag ta min trötta kropp ut i solen och mot gymmet. Jag blir fortfarande pigg av träningen v 38, är så tacksam mot min kropp. Hur jäkla less jag än må vara på att känna mig fysiskt begränsad, har den hållit ihop väl och vi är på upploppet. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter någon som efter det lilla monstret i min mage. Det är skräckblandad förtjusning, för jag vet EN sak och det är att livet kommer aldrig bli sig likt efter förlossningen, men jag har samtidigt ingen möjlighet att veta hur det blir. Man vet ingenting - men som jag sa är det väl tjusningen med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar