När allt förändras.

Nu börjar bebisbubblan lägga sig och vi dyker upp till ytan för luft. För 9 dagar sedan förändrades allt, livet blev helt plötsligt annorlunda. Jag hade sagt att han skulle komma den 27 augusti och ta mig tusan så gjorde han det. I nio månader har man gått och funderat på hur livet ska bli när lilla pyret kommer. Försökt att vänta barn med öppna ögon - men usch vad svårt det är. Man färgas av hela sin omgivning och andras åsikter, tankar och funderingar. Jag har funderat mycket över min person, Terese som individ, varit rädd på något vis att den tjejen ska försvinna under identiteten mamma. Får för mig att det är en rätt vanlig känsla. Likaså tankarna kring hur man kommer bli som mamma - klarar jag av det? Jag har verkligen längtat efter att bli förälder, men man är ändå i grund och botten rädd för förändringen det innebär - klarar man av det här?  Rädd att man inte ska veta hur man gör med ett barn. Rädlsa för att inte räcka till för det liv man skapat. Mycket är det hormonerna som spelar oss gravida ett spratt, man tänker inte alltid helt logiskt när man är gravid. Det är inga ovanliga tankar jag haft, många känner dem och vi blir varnade för att tankarna kan komma. Men hur förberedd man än är, märker man inte hur man påverkas förrän man är där - då är det mest omvärlden som märker det.

Allt detta har snurrat i min hjärna de senaste nio månaderna. Fram till den 27 augusti. När jag förstod att det faktiskt var dags kände jag mig lugn. Klockan 20:27 samma kväll ligger en liten klibbig varelse på min bröstkorg och smågnyr, tittar upp med förvirrade ögon och då vet jag att allt jag oroat mig för bara är just det - oro utan substans. Där framför mig låg helt plötsligt hela min värld. I det där lilla rummet på Karlskrona's BB fanns mitt allt - min familj.
Det känns så självklart att ha honom hos oss och man förstår inte att han inte alltid varit en del av vårt liv. Allt förändras och det mesta känns obetydligt i jämförelse. All energi går åt att överösa med kärlek och närhet så att det lilla livet får en bra start.

Livet förändras helt och hållet, den här senaste veckan har varit en anpassningsperiod och jag är tacksam över det system vi har i Sverige där man får lov att spendera första tiden tiden hemma tillsammans hela familjen. Det behöver man. Det är ändå lustigt hur snabbt man blir "förälder" i hjärnan. Hur allt faller på plats så naturligt och känns inte alls så osäkert som innan han kom. Visst är man osäker på hur man ska göra ibland, osäker på om man gör rätt och rädd att man ska göra något tokigt med det lilla livet - men det är en naturlig del av det tror jag.  Jag börjar allt mer känna mig som mig själv, fysiskt men framförallt mentalt. Att sitta såhär efteråt och känna att man levt i en bubbla de senaste månaderna och ingenstans varit sig själv är både skrämmande och häftigt.  Dagen efter förlossningen kändes det lite som att vakna upp ur en dvala och minnas att man gjort saker men de känns overkliga. När man väl vet vad man får, gör det resan hit värt alla känslokast, sömnlösa nätter och illamående.

Jag frågade en kompis vad man gjorde innan dessa små liven kom till världen och fick till svar:
"lallade runt och trodde man visste vad kärlek var" - Helen du satte pricken över i:et. Kärleken till krabaten och kärleken till Jimmy känns så enorm att man ibland får fundera över om det är sant. Jag fick verkligen allt här i livet. Har inget att klaga på alls faktiskt.

Jimmy är min hjälte - tack för att du är den du är. Varje dag fram till idag och även härifrån är jag lyckligaste kvinnan i världen som har dig vid min sida. 

Charlie är den kille som äger mitt hjärta villkorslöst. Jag förstår nu hur mina föräldrar måste känna för oss barn. Ibland har man undrat varför de står ut med en, men nu förstår jag. 

Kärlek till er där ute, just nu har jag så det svämmar över. 

Att kunna hantera saker...

Jag har nog aldrig riktigt varit bra på att hantera motgångar. Jag har ofta drivit mig igenom saker och fått det att fungera - fått det att gå min väg. Kalla det tjurighet eller envishet kanske. Det är en av mina starkaste sidor, men också en av mina svagaste. Ibland är det faktiskt så att hur jäkla tjurig och envis man än är, så kommer man ändå inte få de resultat man vill. Då spelar det ingen roll hur mycket man driver, är en "force of nature" och planerar för att få livet att gå i den riktning man vill. När det har hänt, har jag också många gånger fallit ner tre steg längre än jag klättrat upp. Jag har haft svårt att se det positiva i tillvaron.

När jag var yngre, kanske 8-12 år, hade jag enormt svårt att kontrollera mina känsloreaktioner. Lätt att reta igång helt enkelt, ni vet tände på alla cylindrar på en gång. Inte konstigt om man då också blev ett föremål för att retas med. I den åldern fungerar barn som så att de fortsätter om den önskade reaktionen uppnås. Vilket min kloka mor naturligtvis talade om för mig, men vad spelade det för roll, när man inte kunde hantera ilskan.  Det var jobbigt ända fram till 15 års ålder egentligen. Att inte kunna styra sina egna reaktioner på ett bra sätt, att ta åt sig och att inte kunna hantera motgångar. När saker inte blev som jag tänkt, kändes allt nattsvart helt enkelt. Den misslyckade hopptävligen då jag rev ut mig efter 3 hinder, när någon medvetet retade mig, när jag inte klarade av skoluppgifter som jag alltid strävade efter högsta betyg på, när jag inte fick den respons jag ville på saker.  Allt var oöverkomligt för mig.

I sena tonåren och uppåt övergick det till en sorts kaxighet, istället för att vänta på att misslyckas och låta människor reta mig för det, eller ta åt mig av irritationsmoment i min vardag valde jag att vara ouppnåelig, inte släppa folk för nära och såg till att klara av allt jag tar mig för. Inte misslyckas eller låta någon annan se mig misslyckas. För det mesta har jag med denna inställning kommit långt - men de gånger det inte lyckades föll man desto djupare ned. Intalade sig själv att man inte dög, att man måste gjort något riktigt jävla fel och förtjänat den helvetiska motgång man kände. Det leder till att man blir rädd att prova och man väljer att leva kontrollerat liv utan risker att utsätta sig själv för situationer man inte klarar av. Självdestruktivt och absolut inte ett recept för framgång.

Då man är en allt för rastlös människa har jag ändå tvingat mig själv att kasta mig ut i det okända ibland. Det har lärt mig allt eftersom att det svarta hål som jag sett som misslyckanden faktiskt inte är så farligt ändå. Det som skadat en mest är inte själva misslyckandet utan den inställningen man haft till sig själv efteråt. Successivt har jag dock insett att det är en enorm tillgång att våga försöka och tro sig klara av saker, att viljan att lyckas med det man tar sig för och göra det så bra som möjligt är ovärderlig - men jag har också lärt mig att ALLA misslyckas ibland. Misslyckas är egentligen fel ordval, mer att saker inte blir som man planerat eller tänkt. Och det gör ta mig fan ingenting. För man lär sig något nytt av det varje gång och man kan bara prova en gång till och göra annorlunda. Det är så vi växer som människor.

Att sitta här 27 år ung och ha hela livet framför mig och känna mig trygg i att inte kunna planera och bestämma hur det ska se ut är rätt häftigt.  Det man inte kan påverka kan man heller inte gräma sig över. Då får man rikta energin på det man kan påverka och mot det man faktiskt har i sin omgivning. Det man har att se fram emot samt tjusningen med livets överraskningar. Jag har hitintills - och kommer alltid - att tro att allt som händer gör det av en anledning. Det finns en mening med det mesta, hur jävla orättvist, hemskt och eländigt det än är.  Gårdagen har redan passerat och i morgon är en ny dag, men nya möjligheter.

Ibland inser jag att man låter förbannat förnuftig, kanske mer än man är. Men jag försöker leva efter det här. Nu tänker jag ta min trötta kropp ut i solen och mot gymmet. Jag blir fortfarande pigg av träningen  v 38, är så tacksam mot min kropp. Hur jäkla less jag än må vara på att känna mig fysiskt begränsad, har den hållit ihop väl och vi är på upploppet. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter någon som efter det lilla monstret i min mage. Det är skräckblandad förtjusning, för jag vet EN sak och det är att livet kommer aldrig bli sig likt efter förlossningen, men jag har samtidigt ingen möjlighet att veta hur det blir. Man vet ingenting - men som jag sa är det väl tjusningen med livet.

Telefoner och bakfylla.

Jag börjar inlägget med att ifrågasätta hur jävla snällt det är att man under graviditeten går runt och är "bakis" varje jävla morgon på ett eller annat sätt. De första 20 veckorna (i mitt fall) vakna upp med kraftigt illamående som när man vid 20 hade druckit för mycket ÖlVinTequilaHotShotRomochColaWhisky och what ever more man lyckades dra ner i strupen en kväll. För att sedan vakna med huvudvärk och känna sig bakismosig de nästkommande 13 veckorna (återigen i mitt fall). Vars fan är rättvisan!? Jag menar, nu får man nöja sig med en blaskig Carlsberg non-alcoholic och ändå må som om jag misshandlat kroppen med drycker med hög procent utan eftertanke en hel kväll. Det är inte heller procenten jag saknar naturligtvis. Jag saknar det där goda glaset rödvin på fredagen eller den rökiga whiskyn framför lördags-filmen. Precis som jag saknar rökt jäkla skinka, brieost och en blodig köttbit.

Men det finns ljusning i det hela, idag kliver vi in i vecka 33, det innebär enligt kalendern att det är mellan 5-9 veckor kvar innan den lilla terroristen kliver ut och berikar Sverige med en ny Eriksson/Edström person. Känns både förtjusande och skrämmande på samma gång. Tanken på det gör att bakfyllekänslan lättar lite och den där LördagsWhiskyn känns lite mer oviktig.

Så var det den här delen med telefoner i rubriken. Under mina 27 levnadsår har jag varit mobiltelefonägare sedan jag fyllde 13 och min farbror gav mig min första Nokia 3310. Sedan dess har jag avverkat säkert 15 telefoner, det ger ett snitt på 1,07 mobiltelefoner/ år.
74% av befolkningen byter normalt telefon efter 2 år eller mer. Resterande där jag tydligen är inkluderad byter efter 1 år eller mindre. Nu undrar jag om de andra i min grupp byter av samma anledning som mig. Jag tror ärligt inte att jag någonsin bytt telefon pga slitage och att jag nyttjat den till dess maximala kapacitet. Jag kommer inte ihåg alla telefoner och vad som orsakade deras förtidiga död, men jag vet att det alltid föregåtts av en olycka. Eller ska jag säga klantighet.
Jag har:

• Kört över telefonen med moped
• Tvättat den i tvättmaskinen
• Tappat den och aldrig funnit den på vildvuxen åker
• Badat telefonen i en toalett
• Bakat sönder en telefon
• Svettats sönder en telefon under en löptur (den låg i sportbh:n)
• Varit för full och tagit sönder minst 2 telefoner.
• Klämt sönder den i bildörren
• Tappat den in i ett element.

Det här är bara 9 olika sätt att döda en mobiltelefon på. Jag har förträngt minnena av en del av mina "olyckor".  De två sista händelserna ska också tilläggas att de har hänt nu inom loppet av 3 veckor, vilket också är anledningen till mitt raljerande kring det. Börjar känna mig uppgiven. Så nu sitter jag här med min kinestelefon som jag fått låna av min snälla, snälla pappa. All information på min gamla telefon är där det är - men jag kommer inte åt det för skärmen är svart. Visserligen kan man byta skärm, men det blir ju för fan oftast dyrare än att köpa en ny. 

Men en ny telefon får vänta. Andra ekonomiska prioriteringar har kommit in i mitt liv den senaste tiden. Barnvagn, skötbord, bebisgrejer till höger och vänster - u name it. Det är rätt skönt att prioriteringen att köpa en ny telefon är lägre just nu, vet inte om mitt hjärta klarar av att hantera ansvaret över en ny, flashig och ball telefon/minidator. Jag ger upp inför tanken på att jag helt enkelt lider av kronisk klantighet och att min omgivning verkar älska mig trots detta. Jag gläder mig också över att jag kan bjuda på skratt en regnig dag. För det är verkligen bara jag som lyckas med ALLT detta. Någon gör det ibland. Men jag gör det jämt. Är det inte telefoner, så är det något annat. 

Men jag bjuder på det. Med viss bitterhet ibland.

PS. Jag älskar Norrland. Skriver ute på en altan klockan 8 på morgonen, det enda som hörs är kvittret från fåglarna och någon enstaka bil och lite avlägset muller från staden. Det blåser inte. Det luktar hemma. DS. 

Plötsligt händer det...

... och så sitter man här, måndagen man tänkt så länge på. Måndagen man inte riktigt vetat om man tyckt om eller inte. Gravidledig. 

Jag har vacklat mellan att tänka mig jobba 50% fortsättningsvis också hela juli och att jobba min sista dag på mycket länge i fredags. Efter att ha blivit motvilligt sjukskriven för tre veckor sedan, fanns egentligen inget att fundera över. Jag arbetade därför min sista dag i fredags och från och med idag är jag helt enkelt gravidledig. 

Nu kan ni säkert tycka att det är bara att njuta av ledigheten - tro mig jag ska försöka. Det känns innerst inne rätt skönt. Dock är en del av mig rastlös. Jag har aldrig varit utan jobb eller skola mer än 1 månad sedan jag var 19 år. Min första semester tog jag förra året - 3 veckor. Lite skrattretande kan man egentligen tycka. Men det är bara sån jag är, jag trivs att ha något att göra.

När väl det älskade lilla livet kommit så ändras livet markant och med det säkert också min inställning till jobb/sysselsättning. Andra prioriteringar helt enkelt. 

I dag när jag klockan 07:38 sitter med kaffekoppen i soffan och inser att jag i normala fall varit igång med arbetet denna tiden kände jag att medan jag väntar på att den livliga lilla parveln i magen skall bakas färdigt - kan jag ju ge mig på det här igen med bloggen. Vi får se vad det genererar och om jag pallar mer att hålla i det igen. Om det ens är meningsfullt.

Såg på nyhetsmorgon igår då Carin Da Silva och Tilde Fröling berättade om sin gemensamma podcast där de pratar om hur det faktiskt är att vara gravid, föda barn och vara mamma. Ska ta mig för att lyssna lite dessa dagar. De beskriver att de pratar om allt det som är lite tabu att prata om när det gäller graviditet, förlossning och föräldraskapet. Jag gillar tanken på att en annan verklighet beskrivs än den rosaskimrande, molnfluffiga världen som syns många gånger. 

För er som också vill lyssna så finns avsnitten här:

http://www.expressen.se/podcast/froling-och-da-silva/har-ar-premiaravsnittet--av-froling--da-silva/

Senare i veckan bär det av norrut, vi kör över natten och hoppas på bra resa. Trodde faktiskt inte jag skulle orka, men tillslut bestämde vi oss. Det kommer dröja så himla länge till nästa gång annars. Har haft allvarliga funderingar på att fixa en kateter till resan, för att slippa panikartade kisspauser.

Ha en fin måndag mina fina. Nu ska jag vagga mot gymmet för litet lätt dagsverke - sedan ska jag sova lite. För det får man göra. 

"De äldre"

I snart över 7½ år har jag jobbat med äldre. Jag har mött så många livsöden och så många historier som fått mig att växa som människa. Som fått mig att bli den jag är idag. Jag har mött glädje och livlust likväl som död och sorg. Jag älskar som ni vet mitt jobb och det ger mig meningsfullhet.

Ibland – eller väldigt ofta pratas det i offentliga kretsar som politik och media om ”pensionärer”, ”åldringar”, ”seniorer” ”gamla”. Precis som om de vore en homogen grupp utan ansikte, alla precis lika varandra. Samma behov, samma individer, samma historier.

Det är ju dock såhär:

Trots att en person kliver över ett åldersstreck, ådrar sig en viss sjukdom eller kanske till och med flera sjukdomar, är denne faktiskt fortfarande först och främst en människa. Samma människa som då denna person var 26, men med kilovis av erfarenheter i bagaget. Du blir inte en färglös individ utan känslor, tankar och vilja bara för att du når en viss ålder.

Livet är kort säger man – jag skulle snarare säga att vi har ett långt liv. Inte bara till åren sett, utan att vi faktiskt hinner uppleva och erfara så fantastiskt många saker under dessa år. Jag har fått ta del av fragment ur många människors liv. Fått höra fantastiska, glädjefyllda berättelser, likväl som mindre trevliga sådana. Allt en del av livet. En del undrar varför man väljer att jobba med ålderdom och sjukdom. Det har jag inte gjort. Jag har valt att arbeta med det som jag anser har mig mest att ge tillbaka. Om jag kan ge tillbaka ens en tusen del av det jag får till alla människor jag möter i mitt arbete är jag nöjd.

Livet är kort säger man ofta i samband med människor som förolyckats tidigt i livet. Eller det vi refererar till förtid. Man ska ta vara på livet säger man då, man ska vara tacksam för livet. Visst är det så. Jag vill leva till jag blir 95 om jag får vara frisk. Jag vill ha barnbarnsbarn i knät och berätta om den 1½ meter höga snötäcket som fanns hemma i norr då jag var barn. Skaren som bar min lätta barnkropp en klar vinterdag i -18 grader. Berätta om fisketurerna med farfar vi tog varje sommar och hur jag arbetade med honom i ladugården på helgmornarna. Jag vill berätta om mina resor, upplevelser och människor jag mött. Jag vill berätta och dela med mig om vad mitt långa liv har gett mig. Nu bestämmer jag inte detta, ingen vet vad som händer i framtiden och vad den har i lager för oss.

Då detta är vad jag vill nå fram till i livet, blir det också lätt att jobba med det jag gör. Att jobba med dem som nått en värdig ålder. Ja, jag ser dagligen sjukdom, svåra situationer och problem som tillhör att åldras – men det är det som finns i mötet som gör det värt det.

Bakom demenssjukdom, reumatism, höftfraktur, KOL-sjukdom och benskörhet eller vad det nu kan vara, finns ju faktiskt människan. Den som levt och upplevt saker som jag ännu inte gjort. Människan som faktiskt kan lära mig mer än jag kan lära dem om jag ser bakom problemen. Mitt jobb är att behandla sjukdom och besvär – men mitt jobb är också att se hela människan.

Därför tycker jag någonstans att det är att förminska deras värde att referera dem som en enda homogen grupp, då de inte är mer annorlunda än mig och min grupp ”unga”. Jag är fortfarande en individ och förväntar mig att andra människor inte ”drar mig över en kam”och placerar mig i fack. Det ska vi inte göra med människor bara för att man går över en viss ålder – jag har mött 100-åringar piggare än 75-åringar. Åldern är en siffra och inte en identitet. Glöm inte det ni som jobbar med dessa människor och framförallt tillåt dem att visa er vad de varit med om – allt som oftast oavsett hur glömsk man är eller hur sjuk man är – finns det alltid en historia att berätta om. Alltid något som ger vardagen mening.

Ja.. det var väl dagens. Länge sedan jag skrev nu. Inte haft tid helt enkelt. Idag sitter jag här i soffan och snörvlar med årets 4:e förkylning. Hosta och halsont. Lite smått less, speciellt med min stundande period i Turkiet. Jobbar med tänket "mind over matter".

Närmast hjärtat, närmast själen.

Sittandes med ett glas rött i fåtöljen och samtidigt lyssnandes till det dova ljudet från myllret utanför lägenheten i samband med skärgårdsfesten här i Karlskrona så kom känslan av totalt välbefinnande över mig. Sommaren börjar lida mot sitt slut i min mening. Alla besök och resor är avklarade och sensommaren och hösten börjar nu. Jimmy ska börja jobba och jag ska fortsätta jobba på här i Karlskrona. Livet flyter på.

Men välbefinnandet kom av en helt annan sak. I dagarna tre har jag haft pappa och farfar på besök. Det som jag känner mig så nöjd över är mängden kärlek jag har i mitt liv från den stora, lite udda blandade men fruktansvärt kärleksfulla familj jag har.
Mamma och pappa och även extra-pappa Håkan som hjälpt mig bli den kvinna jag är idag. Som älskar mig trots mina sämre dagar (vilka de obarmhärtigt fått utstå) och som gör allt för mig, utan att jag ber om det ens en gång.
Mina två älskade syskon, Ronja och Simon - de två människor jag litar mest på här i världen, som alltid är ärlig och som alltid finns där - hur olika vi än är som individer.
Mormor som ni alla vet är den starkaste kvinna jag vet. Som har stöttat mig igenom hela mitt och bara "funnits där". Hon skötte mig då jag opererade knät, efter mitt första uppbrott från mitt första långvariga förhållande bodde jag stundtals hos mormor, hon hejjar alltid på mig en dålig dag.
Farfar som gett otaliga timmar av sin tid i traktor, i ladugården bland kossorna, i fiskebåten, i stugan och helt enkelt är den mest godhjärtade människa jag vet.
Farmor lika så och som bakar det mest fantastiska fika som denna jord vet av och som har ett hjärta av guld.
Moster Anna, min pyssliga omtänksamma moster som bryr sig så ofantligt mycket. Min bästa tårtgourmet kompis och en människa vars kreativa sida jag alltid beundrat. Så ofantligt duktig på att få ett hem att kännas "hemma".
Morbror Benny med samma kärlek till hästar som jag alltid haft och en humor som få andra!
Kusinerna Jesper och Jimmy som fungerat mer äldre brorsor än kusiner under uppväxten. Jesper och jag har slagits och bråkat men tror minsann att vi på äldre år faktiskt vuxit ifrån det och vuxit ikapp varandra,  Jimmy som var (och troligen alltid) kommer vara den stora idolen under min uppväxt. Storebror av rang.
Farbror Jörgen som alltid varit med, alltid ställer upp och är en fantastisk människa på många sätt. Som stod ut med mig även som 15-åring. (det krävdes nog en del). Mina tre kusiner Elin, Tobias och Denise tillika Jörgens 3 stjärnor på andra sidan vägen. De var så små minns jag, men slås alltid av hur fort tiden går och helt plötsligt bor Ronja och Elin tillsammans i "stugan" jag bodde i första gången jag flyttade hemifrån.
Faster Carola som alltid har nära till skratt och stoj!
Mormors Syster Edith, (som är en av de starkaste kvinnor jag vet) och hennes familj som också alltid funnits med. Vi umgås lite nu och då och det är alltid varma och hjärtliga stunder.
Jimmy min underbara och många gånger bättre hälft som jag kan dela varje dag med, utan att någonsin bli less. Dåliga som bra dagar. Vardagslivet blir helt enkelt roligt med honom och han är min familj till största del nu. Vi utgör en oslagbar tvåsamhet, lite löjligt att det inte gått ett år ens en gång och ändå känns det som vi känt varandra ett helt liv.

Detta är människor som format och i viss mån fortsätter forma mig som människa, som gett mig stunder med skratt, ilska, sorg och glädje i livet. Som gett mig ovärderliga minnen och kommer fortsätta göra det, för de finns alltid kvar. När jag sitter här och funderar, inser jag att om än jag visserligen bor 100 mil från de flesta av dem, så har jag en fruktansvärd trygghet i dessa människor. De är där helt enkelt, villkorslöst och kärleksfullt oavsett om det går ett halvår mellan gångerna man ses. De känner mig.

Så jag vill mest hylla dem, säga att jag älskar er alla på varsitt vis och är tacksam att ni finns. Ni är mitt hjärta närmast.

Semesterångest.

Aldrig tidigare har jag upplevt detta. Känslan att känna lite smått ångest över att "bara" ha en vecka kvar på semestern. Det är så mycket man "borde"gjort. Fast när jag ser tillbaka på de två veckor som redan är avverkade, inser jag att jag nog allt hunnit förbannat mycket. Kanske till och med lite FÖR mycket.
Vi åkte strax innan juni tog slut, stannade i en och en halv vecka inom Örnsköldsviks kommungräns. Under denna tiden hann vi med att träffa både den ena och andra vännen, familjemedlemmen och även fyrbenta vänner av olika slag. En hel tank diesel gick åt till att åka omkring - men väl värt.

Ny bil till Terese. Volvo i mitt <3

Ett metspö, djungelolja, mig själv, 2 staropramen.
En kväll i paradiset mitt ute i ingenstans. 

Jag saknar verkligen norrland, men inser att det dröjer innan vi kommer hem igen. Det finns så mycket på g för oss båda här nere. Jimmy's nya jobb i augusti, mitt jobb och min utlandsresa i höst (som för övrigt är bokad) Det blir Turkiet, SRC och rehabresa igen - nu som färdig fysioterapeut. Känns riktigt bra att det har gått att ordna så jag kan åka iväg och göra detta - även om det denna gången blir utan min vapendragare Snygg-Helen Olofsson. <3

Åter till det här med semester. Min tanke är nu dock att faktiskt utnyttja sista semesterveckan till att göra "ingenting". Eller helt enkelt bara vara. Så när som på lite träning och läsa en god bok. Äta lite god mat och umgås med mannen som får mig att le - även då jag inte vill.
Det som slår mig att idag, måndagen på tredje och sista semesterveckan, är att det är första dagen utan saker "att göra". Många citationstecken nu, men ni förstår vad jag menar.
Hur kommer det sig att man under semestern klämmer in stress och press - trots att det egentligen borde vara tvärtom?
Hur gör man för att stänga av den där duracellkaninen som bor inuti en? Jag har inte riktigt lärt mig, för jag sitter här i soffan och kommer på mig själv med att vara rastlös - trots att jag idag har:
Plockat och rensat lite här hemma, tränat, lagat mat, möblerat lite i vardagsrummet och läst lite bok också. En rätt aktiv dag - men ändå är jag rastlös.

Konsten att varva ned, slappna av och titta på tv - min nya utmaning.

Tack till min älskade bror som var här i fyra dagar

Avslutar kvällen med lite kvällsmål
Förjävla gott och väl unnat efterdagens träning.