En hyllning till det som är nytt och något om längtan....

Får väl börja inlägget med att uppdatera mina nära och kära om att jag har det riktigt bra här nere: Karlskrona behandlar mig väl, avdelning 36 behandlar mig väl och jag tar hand om mig. Trött får väl beskriva mitt sinnestillstånd i skrivande stund. Trött för att jag vaknade 03:30 och inte kunde somna om, trött för att jag har så många nya intryck att bearbeta i hjärnan och så många funderingar kring allt, trött på att sakna han som jag kallar för MIN...

MEN.

Jag känner mig glad och nöjd i själen ändå. Livet går snabbt in i rutiner även här nere. Man hittar sina spår att trampa i. Jobbet är en sak, dels lär jag mig nya saker varje dag och jobbet i sig är så sjukt varierande. Vilket är hela anledningen till valet av karriär från början. Men vardagslivet runt omkring faller snabbt i rutin. Träna, äta, sova, umgås och bara leva. Livet fortsätter alltså och man hittar snabbt en väg i allt det nya. 

Jag tycker om förändring och det som är nytt, som rubriken kanske avslöjar. Det håller oss på alerten och gör att man inte fastnar i en slentrian som gör vardagen förutsägbar. Visserligen är det förutsägbara skönt många gånger också, att veta exakt vad man kan förvänta sig av dagen - men lite spänning behöver även den som är mest rädd för förändring av alla. Det är nyttigt tror jag helt enkelt och därför försöker jag undvika att fastna i onödiga mönster. Dock känner jag att denna sida av mig är något som kommit med ålder. Jag minns så väl tonåren och även kring 20-21 att jag hade en rädsla för det okända. En  rädsla för att att våga göra saker jag aldrig gjort förr och en osäkerhet kring ifall man klarar sig själv - kan stå på egna ben. 

Nu - snart 26 år gammal (ung) - känner jag inte längre så. Jag har lärt mig att man måste prova och att man absolut aldrig har svaren innan man provat. Det är så lätt att anta och tro saker. Min mor har många gånger talat om för mig att "du kan inte bestämma dig INNAN, Terese!" Och som vi har bråkat om detta, mina förutfattade meningar om hur jag tror att saker ska bli innan jag provat. Nu förstår jag vad hon ville lära mig. Det jag tror är dock att känslan av trygghet inför det okända kommer dels genom ålder, att man mognar in i det samt även att man till viss del måste utsätta sig för saker. Ta sig för det som känns lite skrämmande, okänt och obekant - det som är nytt. 

Det finns dem som inte alls uppskattar förändring, när livet inte fortsätter som det "alltid" gjort. Det är helt okej det med. Inget fel - inget rätt. Vi är bara olika. Dock tror jag att man kan vänja sig, acceptera förändring mer eller mindre, beroende på hur mycket man utsätts för. Men varje sig man uppskattar förändring eller ej, acceptera att det sker alltid. Det kommer alltid en tid i ens liv då det förändras, något nytt sker och man måste ändra rutinerna lite - eller mycket. Var inte rädd för det, det kan faktiskt resultera i något riktigt, riktigt bra.

I mitt fall var det denna flytten. Nu väntar jag med spänning på vad som kommer näst här i livet och för en gångs skull - om man jämför med yngre år - ser jag fram emot det.

Fundera över det mina vänner - vem är ni i förändringens värld?

Angående längtan - jag längtar ihjäl mig efter min man. Han som gör mig till den lyckligaste kvinnan på jorden. Snart är du nere och då börjar ett nytt kapitel i vårt liv... och som jag längtar!

Nytt på träningsfronten:

För övrigt: Ryggbygg går bra nu.
Förändring.