Inspirerad.

Känner mig inspirerad på många sätt för tillfället. Igår tog jag beslutet att lägga ned facebook för ett tag. Det tar mer energi än det ger. Vill testa livet utan sekten och se om jag överlever. Tänker att många av er har jag god kontakt med ändå, dessutom kan det vara roligt att se hur många läsare man har om man låter bli att länka via facebook.
Inspirationen sträcker sig så långt som till att jag nu sitter här vid 21:20 en onsdagskväll och har en bulldeg på jäsning. Har bakat rågbröd som min mor alltid bakade då vi var små. Jag har även bakat lite nyttiga frökex som jag lagt ut receptet på i tidigare inlägg här. Kanon goda och kanon enkelt. Hur rågbröden smakar, återstå att se.
Skulle ut och löpa efter jobbet, vilket jag gjorde - sagt och gjort. Jag hade som mål i min skalle att springa 6 km innan knät stoppar mig. Efter precis 6 km blir det outhärligt. Irriterad över det faktum att jag har ett pissigt knä började jag gå. Efter ca 3-4 minuter inser jag att jag har så mycket, MYCKET kvar att ge i fråga om orken, så jag bestämmer mig för att ignorera knäsmärtan och springa en stund till. Resultatet är 2,5 km ytterligare, innan jag slutligen måste ge med mig och inse att smärtan blivit för påtaglig. Det är blandade känslor kring dagens löpning.

1. Det är ett kvitto på att jag orkesmässigt ligger bra till i formen. Jag ligger på en snitthastighet på ca 5:30/km, vilket skulle resultera i milen strax under en timme. Mitt mål för blodomloppet den 12:e maj är att ta milen under timmen, så det känner jag mig trygg inför. 
2. Känslan av att knät verkligen inte är okej är desto värre. Jag blir irriterad, har ju kunnat springa en mil utan att behöva bryta tidigare, funderar på vad som kan spela roll nu.
3. Ska prova att köpa mig nya dojjor och se ifall ett par stabilare sådana kan resultera i skönare löpning för knäna. Jag blir så jävla glad i själen varje gång jag tvingar mig ut och springer - det är endorfin kick som heter duga. Gymmet är roligt, men nästan att jag är mer euforisk över löpningen. Ja ja.. Nog om detta. Vidare update angående knäproblematiken kommer väl framgent.

Vidare om detta med inspiration, motivation och sånt där positivt. Visst har vi alla sådana perioder då vi är mer uppåt, då vi har energi och känner oss motiverad att utvecklas. Frågan är om vi utnyttjar tiden vi befinner oss där till fullo?

Använder vi inspirationen eller är det så att vi "fångar dagen" (klyschigt jag vet) och faktiskt utnyttjar den kreativa sidan av oss?

Jag vet att jag ofta dagar som denna låter dagen passera. Jag är lycklig, känner mig fylld av energi men jag gör inget konstruktivt av det. Visserligen är det väl inte så att man jämt och ständigt måste göra saker och fånga stunden, dagen, minuten. Men det kan ju faktiskt - om man passar på - resultera i något ännu mer positivt än det du redan för stunden känner...

Jösses vad jag låter flummig nu. Kan det vara så att någon av er förstår vad jag menar? Känner igen känslan? Ni vet där man känner sig som en "force of nature" och inget kan stoppa dig?

Nog om detta. exakt 3 dagar till jag får träffa min älskade karl igen. Sunshine of my life så att säga. Jag har under mitt snart 26-åriga liv aldrig mött någon som får mig att må så bra inombords. Som kan få mig att le, utan att behöva finnas i min omedelbara närhet. Vägen hit har varit kantig, men på lördag börjar resten av vårat liv. Jävla äckligt kär är jag. Sådär töntigt kär. Sådär som man helst vill spy åt. Men vad gör det då jag är lycklig. Då jag känner i mitt hjärta att jag aldrig träffat så rätt som nu. INGENTING. 

Tune of today: Doug Seegers "Going down to the river"
Fantastiskt bevis på hur livet kan vända på en 50-öring och bli något helt annat än det var igår. Det finns bara nuet och morgondagen. Allt annat har passerat och är omöjligt att påverka. Nu lever vi livet friends.