Ni män snackar om att vara riktigt förkyld...

Men ta mig tusan - jag har sagt det förr och säger det åter - en kvinnas förkylning är inte att leka med.

Dag 1 - Vaknar med onda ögon, sprängande och en känsla av att någon kört en hovrasp i halsen på mig. Vandrar som ett spöke hela dagen, surar och ger mig in i alvedonberoendets värld. Tänker att jag nog är frisk innan morgondagens arbetsdag.
Ger upp vakenheten för dagen vid 20:54.

Dag 2 - Vaknar med feber klckan 04:45 och kravlar mig upp, äter frukost - vilket i sig var en bedrift eftersom jag inte kunde andas genom näsan så varje tugga var en fara för syrebrist - men inser jäkligt snabbt att det inte är normalt att bli anfådd av att släpa benen från matbordet in på toaletten. Slutsats: Jag borde nog stanna hemma från jobbet och lägger mig därför på soffan och väntar för att ringa och sjukanmäla mig. Gör detta vd 06:45. Däckar omgående i soffan. Ligger pall HELA dagen förutom då jag vaknar till, äter lite, knaprar alvedon eller bara vänder mig i plågor.
Dagen ser i stort sett ut så.

Dag 3- Något piggare, feberfri men lungkapaciteten är kraftigt nedsatt, raspen i halsen har gått ytterligare en omgång och jag har ingen ork till något, varför jag bestämmer att dagen efter också ska spenderas hemma för att inte smitta mina kära kollegor och gamla. Fortfarande totalt orkeslöst meningslös dag. Gick ut 10 minuter för att andas friskluft, totalt slut sen.

Dag 4 - Idag. Vaknar med resttillstånd i kroppen, men känner att nu börjar det ordna upp sig. Energin kommer tillbaka under dagen och nu laddar jag för morgondagen med jobb. Kaos - no doubt - men ack så roligt.

För roligt är det INTE att vara hemma och vara sjuk, jag tycker som bekant om mitt jobb, min arbetsplats och mina kollegor enormt mycket också. Sedan är jag inte byggd för det här med att inte göra något. Trots en total orkeslöshet i kroppen och en känsla av att vara nära döden stundtals - som en kvinnlig förkylning faktiskt innebär- så har jag inte ro i kroppen. För mycket soffliggande ger mig ryggvärk märkte jag rätt fort, varför jag har spenderat stor del av tiden liggandes på golvet.

I varje fall, för att fira mitt piggare tillstånd gjorde vi i ordning en pulled pork bit, förpreparerad dock, jag slängde ihop några dinkelpitabröd enligt Anna Skippers regim och liten syrlig sallad toppat med kvarg och salsa. Fräck middag och värdig en sjukling i återhämtning.

Kan varmt rekommendera bröden och receptet hittar ni via denna länk "Annas dinkelpita"
Här är i alla fall resultaten av bakandet och matlagandet!

 Lite bilder på våra nya möbler. Sjukt nöjd tjej och det kommer mer och mer att bitarna faller på plats. Notera att vin/vinglas är från lördagen ;-)












I övrigt känner jag en viss press inför stundande blodomlopp, särskilt med tanke på förlorad träningstid. Har gett mig själv träningsförbud till och med söndag. Känns jobbigt må ni tro. Håller för tillfället på att läsa en bra bok förresten!

Forma kroppen och maximera din prestation : om kost och träning på vetenskaplig grund (länk till bokus)


Den är riktigt bra för er som vill lära er lite närmare om kost och träning och hur man på bästa sätt kombinerar detta för att nå era mål. Ska skriva en liten recension då jag är färdig, har hälften kvar drygt. Skön känsla - att ha ro i kroppen att läsa för en gångs skull. Jag pratade sist om att kunna ha något att göra för att låta hjärnan vila. Länge har jag inte haft ro i kroppen att läsa - stressad om ni så vill benämna det. Det tyder på att det går åt rätt håll att jag faktiskt kan spendera en halvtimme i stöten med att läsa, utan att blanda in andra tankar. Fantastiskt skönt att läsa för att jag vill och inte för att jag måste i utbildningssyfte.

Nej mina vänner, snart sängen för en trött tös som laddar för jobbets äventyr i morgon. 

Var lite ärlig med er själv....

Det är när jag har mina stunder på morgonen, i lugn och ro framför tidningen och datorn som jag oftast blickar bakåt också. Att fundera över det som skett, vad man går igenom och vad man har gått igenom. Våra erfarenheter formar oss, vi borde lära oss av våra misstag och komma ut starkare på andra sidan - right?
Eller är det så att vi ofta gör samma misstag om och om igen?

Jag tror det beror på resultatet av misstaget. I mitt fall - nu när jag tittar tillbaka - så inser jag att mitt största misstag har varit att närma mig mina problem från fel håll. Att bli stressad över saker man ändå inte kan påverka, leder (tydligen) bara till mer stress. Jag har vänt blad, inser att vissa saker inte är värd den energi jag lagt ned på dem. MEN som jag sagt tidigare. Att ändra vanor och beteenden är önskvärt, men definitivt inte lättsamt.

Såhär i efterhand mår jag, och säkert ni också,bättre av att acceptera att vissa saker inte går att påverka och vissa kan man göra underverk med. I slutändan är det enda man kan ändra på sig själv och för att göra det krävs det att slutresultatet är så pass åtråvärt att vi faktiskt ändrar på oss.

Vad jag menar med detta svammel, får ni tolka själva.

Jag tittade precis tillbaka på ett blogginlägg daterat exakt samma dag som denna, för exakt ett år sedan.

Den 18 april 2013 

Det var glatt, positivt och full av energi. Frågan jag ställer mig själv är: var det ett ärligt inlägg?
Jag minns den morgonens joggingrunda, då jag i vanlig ordning klev upp klockan 04:30 för att hinna träna innan skolan. Kunde lätt bli ett pass på kvällen också då. För då jag minns tillbaka - minns jag inte känslan som inlägget inger utan snarare en Terese med en generell trötthet i kroppen, utan ork och utan glädje i ögonen. Jag lovar mig själv och den det berör att jag från och med nu är mer ärlig. Fundera lite för er själv också angående detta och inse att ni också kanske behöver tänka om lite. Jag tror att ärligheten om den man är och hur man faktiskt mår i stunden, kan göra tillvaron mindre stressad. Ingen av oss är perfekt och ingen förväntar sig att man ska vara på toppen av berget varje dag. Man måste vandra ner i dalen också och det är helt okej att erkänna det för sig själv. Gör man det - tror jag helt övertygat att tillvaron skulle bli mycket mindre stressande för de flesta.
Vi lever i ett prestationssamhälle av rang, där "the appearence" utåt sett ska skina "Hey, jag är duktig, driven och engagerad" - Visst är det så och är väl kanon att många har den drivkraften (även jag har den) - men man får mycket mindre press på sig själv om man inser att man inte kan räcka till i ALLA sammanhang. Som jag sagt tidigare - man kan bara göra sitt bästa.

Idag, såhär lagom till långfredagen, vill jag skicka lite hälsningar till mina nära och kära norröver. Jag älskar er, beundrar er och saknar er varje dag. Jag trivs i Karlskrona, har fantastiska människor omkring mig och en fantastiskt underbar man i mitt liv, men för den delens skull önskar jag ibland att man kunde ha kakan OCH äta den. Ha er närmare. Vi ses till sommarn, som jag ska mysa med vänner och med bebisar, krama mina syskon (som för övrigt inte uppskattar min kramighet*skrattar*) och fika med mina gamla.

Tillsist ägnar jag en tanke till Locksta. Som alltid denna tiden på året, vandrar tankarna till min fristad på jorden. Stugan ute i skogen som blivit något helt annat - tack vare min älskade far. Pappsen. En flickas bästa.

Glad påsk och glöm inte dagens lärdom - ingen är ofelbar och inget liv fläckfritt och perfekt. Vi duger som vi är, bara vi är oss själv. Snusförnuftigt.

Konsten att slappna av och rensa hjärnan.

Länge har träningen varit mitt tillfälle att få utlopp för energi - vare sig det har gällt positiv eller negativ energi.
Det har ett tag till och med varit ett verktyg att hantera ångest och stress, så till den milda grad att träningen i sig bara resulterade i stress. Träningen har jag velat hålla fast vid, då det skänkt mig en trygghet och glädje också mitt i allt. Jag har bara haft en önskan om att hitta balans, hitta en mellanväg att gå och inte bara köra på i samma stil som alltid. Det har tagit många ändlösa timmars funderingar och diskussioner med mig själv och nära för att känna insikt i allt detta. Insikten om att man måste förändra något. Helt förståeligt att ens nära stundtals slitit sig i håret av fruktansvärd frustration för att man inte tagit till sig av det som de sett sedan länge tillbaka - men faktum kvarstår är att man själv måste komma till insikt och det måste få ta tid.

Jag har nu funderat fram och åter på vad jag kan fördriva tiden med på vilodagar och stunder då jag känner den där krypande känslan i kroppen som sitter kvar av ändlös stress i kroppen. Det tog tid att ta sig så nära stresskanten som jag var i våras och det tar tid att komma därifrån - men jag behöver mer att hantera det med än träning.
Sticka? Läsa? Virka? Baka?

Sticka är inte ett alternativ - vad ska jag sticka egentligen? Samma gäller virkningen.
Läsa fungerar inte i dagsläget - jag önskar jag kunde, men tankarna tränger på och jag kan inte sluta doem ute. Kanske inom en snar framtid, för jag älskar att läsa.
Baka - visst är det roligt att baka, men jag kan ju inte gärna baka i den takt jag behöver låta hjärnan vila heller - Då skulle jag rulla fram som fronda sjunger. Baka kan jag göra nu och då, men frysen rymmer bara visst mycket godsaker. Jag menar, det ska ju finnas plats för mat också.
Av en händelse har jag ritat mycket på jobbet på senare tid, vilket resulterade i att jag i förmiddags satt och skissade lite, vips hade jag ritat lite människor. Inte så att jag gör det snyggt, men jag insåg att jag sutttit och skissat i 45 minuter och inte stressat omkring. Då började fröet växa i min hjärna, kanske det här med att rta är precis vad jag behöver. Krav- och prestationslöst. Det är bara jag, sittandes med ett vitt papper och alla möjligheter i världen att rita vad helst jag känner för precis för stunden.
Har suttit två timmar ikväll också, trots att det kryper lite i kroppen har jag i lugn och ro efter middagen suttit i närheten av min kärlek skissat, kollat på lite tutorials i en teckningsblogg och bara försökt lära mig. Det är precis så lättsamt jag behöver det att vara.

Jag har börjat ställa mig frågan varför jag gör saker - om jag har en bra anledning så fortsätter jag. Har jag inte en bra anledning försöker jag ändra beteendet eller handlingen på något sätt så att det faller in under kategorin "saker jag mår bra och blir glad av".

SÅ mina vänner, nu har jag två saker att ta till då det kryper lite i kroppen i stället för bara en.

På tal om träning, laddar för blodomloppet och lägger in en högre växel så att man tar sig runt milen på timmen i alla fall. Det är mitt mål. Var ut och sprang i lördags morse, bestämde mig för att ändra mitt approach lite. Lämnade telefon och runkeeper hemma. Ingen stressande röst som talar om hurvida jag (enligt mig själv) springer för långsamt eller hur långt jag har sprungit. Ingen risk att drabbas av dålig musik i öronen som förstör "flowet". Bara jag, de ljud som omgivningarna ger och min egen andning. Känslan under fötterna, känslan i kroppen då man springer. När jag springer slås jag av tanken på att jag faktiskt upplever mer om jag lämnar lurarna hemma. Det ger mig en chans att observera saker som jag aldrig skulle sett annars. Jag noterar min andning och kan kontrollera den mycket bättre, jag noterar omgivningen i min närhet då jag springer. Den vackra naturen, vårtecknen i form av blommor, svanparet som är kärleksfulla i havet bredvid löpspåret.. Ja. Helt enkelt värt att vara utan dundret i lurarna. Det får helt enkelt bli så att de stannar hemma i fortsättningen. Känns bäst så. Kom i alla fall hem igår med lätta steg och en bra känsla i kroppen. Bra pass.
Ingen aning om hur långt jag sprang eller hur länge jag var borta - vad gör det!?

En Terese i annan tappning - faster, stronger, happier. 

I övrigt har det varit en bra helg med litet glas rött i fredags framför en film, lite träning och ett besök på Lyckeby Marknad med Linda och hennes vän. Det var så himla mysigt att insupa marknadsstämningen, äta en mjukglass och titta på allt krimskrams.

Ha en fin början av veckan mina fina, för det ska jag. Laddad ut i fingerspetsarna. Dricker mitt te och går i säng. Lugn i kropp, knopp och själ.

Tokgott te att dricka på kvällskvisten för er om gillar lakrits. Har för övrigt börjat få lite ordning här hemma, väntar på våra möbler nu bara. Längtar.

Bakadet lite matmuffins och pizzabullar i fredags också. Recepten kommer framgent.