Var lite ärlig med er själv....

Det är när jag har mina stunder på morgonen, i lugn och ro framför tidningen och datorn som jag oftast blickar bakåt också. Att fundera över det som skett, vad man går igenom och vad man har gått igenom. Våra erfarenheter formar oss, vi borde lära oss av våra misstag och komma ut starkare på andra sidan - right?
Eller är det så att vi ofta gör samma misstag om och om igen?

Jag tror det beror på resultatet av misstaget. I mitt fall - nu när jag tittar tillbaka - så inser jag att mitt största misstag har varit att närma mig mina problem från fel håll. Att bli stressad över saker man ändå inte kan påverka, leder (tydligen) bara till mer stress. Jag har vänt blad, inser att vissa saker inte är värd den energi jag lagt ned på dem. MEN som jag sagt tidigare. Att ändra vanor och beteenden är önskvärt, men definitivt inte lättsamt.

Såhär i efterhand mår jag, och säkert ni också,bättre av att acceptera att vissa saker inte går att påverka och vissa kan man göra underverk med. I slutändan är det enda man kan ändra på sig själv och för att göra det krävs det att slutresultatet är så pass åtråvärt att vi faktiskt ändrar på oss.

Vad jag menar med detta svammel, får ni tolka själva.

Jag tittade precis tillbaka på ett blogginlägg daterat exakt samma dag som denna, för exakt ett år sedan.

Den 18 april 2013 

Det var glatt, positivt och full av energi. Frågan jag ställer mig själv är: var det ett ärligt inlägg?
Jag minns den morgonens joggingrunda, då jag i vanlig ordning klev upp klockan 04:30 för att hinna träna innan skolan. Kunde lätt bli ett pass på kvällen också då. För då jag minns tillbaka - minns jag inte känslan som inlägget inger utan snarare en Terese med en generell trötthet i kroppen, utan ork och utan glädje i ögonen. Jag lovar mig själv och den det berör att jag från och med nu är mer ärlig. Fundera lite för er själv också angående detta och inse att ni också kanske behöver tänka om lite. Jag tror att ärligheten om den man är och hur man faktiskt mår i stunden, kan göra tillvaron mindre stressad. Ingen av oss är perfekt och ingen förväntar sig att man ska vara på toppen av berget varje dag. Man måste vandra ner i dalen också och det är helt okej att erkänna det för sig själv. Gör man det - tror jag helt övertygat att tillvaron skulle bli mycket mindre stressande för de flesta.
Vi lever i ett prestationssamhälle av rang, där "the appearence" utåt sett ska skina "Hey, jag är duktig, driven och engagerad" - Visst är det så och är väl kanon att många har den drivkraften (även jag har den) - men man får mycket mindre press på sig själv om man inser att man inte kan räcka till i ALLA sammanhang. Som jag sagt tidigare - man kan bara göra sitt bästa.

Idag, såhär lagom till långfredagen, vill jag skicka lite hälsningar till mina nära och kära norröver. Jag älskar er, beundrar er och saknar er varje dag. Jag trivs i Karlskrona, har fantastiska människor omkring mig och en fantastiskt underbar man i mitt liv, men för den delens skull önskar jag ibland att man kunde ha kakan OCH äta den. Ha er närmare. Vi ses till sommarn, som jag ska mysa med vänner och med bebisar, krama mina syskon (som för övrigt inte uppskattar min kramighet*skrattar*) och fika med mina gamla.

Tillsist ägnar jag en tanke till Locksta. Som alltid denna tiden på året, vandrar tankarna till min fristad på jorden. Stugan ute i skogen som blivit något helt annat - tack vare min älskade far. Pappsen. En flickas bästa.

Glad påsk och glöm inte dagens lärdom - ingen är ofelbar och inget liv fläckfritt och perfekt. Vi duger som vi är, bara vi är oss själv. Snusförnuftigt.