I ärlighetens namn.

Ja, för att vara riktigt ärlig blev jag slagen av den lilla videosnutt jag nyss såg via en länk på Facebook. Om det här med självkänsla, hur man ser på sig själv och att tycka om sig själv. Jag har skrivit otaliga gånger om det, har alltid haft vissa svårigheter att anamma andan i mina skrivna budskap. Tidigare. Terese då.
Medveten om att jag är långt ifrån ensam om detta idag, kille som tjej egentligen, så finns det allt för många oss som lider av den bilden vi har av oss själva i negativ tappning. Men man pratar inte så högt om det. Varför egentligen? Det är ju faktiskt helt naturligt och inte alls konstigt. Prestationsbaserad värld som vi lever i.
Så länge jag kan minnas har jag haft en relativt negativ självbild. Trots utan uppenbar anledning kan det tyckas för omvärlden, men som jag vet att jag nämnt i tidigare inlägg - vem bestämmer var gränsen går? Jo bara du själv. En känsla som är så oerhört individuell kan ingen ta ifrån dig.
Det innebär också att den enda som kan påverka det - är du själv. Det tar olika lång tid att komma till insikt om vad som faktiskt orsakar det och det behöver inte vara EN stor sak, utan snarare kanske det ofta är många "bäckar små" som mynnar till en stor flod.. Ja ni fattar. Vi formas av vår omgivning, de erfarenheter vi får, de beslut vi tar och de situationer vi utsätts för genom livet.

Det är först efter ett år levande på gränsen för vad min kropp, själ och omgivning klarar av och ytterligare ett halvårs bearbetning av mig själv jag verkligen känner att jag har tagit mig ut på andra sidan. Dykt ovan ytan och kan andas igen - stark dessutom. Känner en fruktansvärd framtidstro och VET vad jag är kapabel till. Skön känsla och helt möjlig för varenda en att uppnå. Utan för den skull ha någon illusion om att det kommer vara en raksträcka. Jag vet att livet är rätt kurvigt, så är det bara. Tur att jag är servostyrd så det går lätt att svänga.

Förövrigt, här är länken till videon jag nyss såg. Se den och bli inspirerad. Klicka här.

Rörande historia om en kvinna som tog steget mot att må bättre och mot att tycka om sig själv. 

Budskapet:
Det spelar ingen roll hur man ser ut; liten, rund, kort eller lång.
För att njuta av livet måste man älska sig själv först.
Tycka om sig själv och ge sig själv möjligheten att må bra. 

Det är inte menat som något snusförnuftigt "älska dig själv" inlägg. Visst fan är det naturligt att tvivla på sig själv, vara kritisk till sig själv och inte tycka om alla delar man har. Men någonstans handlar det om acceptans också. Det är viktigt att må bra fysiskt, men jag tror man först måste må bra i sinnet. Hantera sina demoner så att säga. 

Hade jag skrivit detta inlägg för ett år sedan, hade vart enda ord varit en lögn om livet. Idag är jag ärlig, för visst varierar det från dag till dag. Självförtroendet. Självkänslan. Självbilden. Men det gör den väl för oss alla någon gång nu och då. Det tillhör ett normaltillstånd som man själv får ta tag i, sparka på och ta sig upp ur. Att kunna vakna upp, se sig i spegeln och känna "nu kör vi livet". Det fixar vi. 

Det underlättar att man omges av underbara människor. Både nära och långt bort. 

Ni som sitter där i Norr - ni är rätt jävla underbara. Saknar er dagligen även om vi inte hörs varje dag. 

Varje dag med dig, är en gåva.
Din närvaro lyfter mig och den jag är till oanade höjder.

Femtioen minuter och fyra sekunder.

Precis så snabbt sprang jag blodomloppet i Måndags. Alltså stämmer de första uppgifterna om 55:49 inte riktigt, det var till det bättre - jag är sjukligt stolt.
Stolt över mig själv. Stolt över mina lagkamrater och deras bedrifter. Generellt nöjd.

Jag har nog aldrig i mitt liv trott att jag skulle klara en mil. Det har jag gjort i snart två år nu. Ännu mindre har jag trott att jag skulle kunna springa ett lopp, utan att falla under pressen, men det har jag nu också gjort. Dessutom har jag fått mersmak. Jag är riktigt taggad inför tjejmilen, men söker med ljus och lykta efter ett annat motionslopp som kan tänkas passa denna glada amatör med blodad tand.

Loppet:

Att komma till startplatsen ute vid Västramark var en upplevelse i sig. Det var något i luften, en slags förväntan blandat med nervositet och generösa mängder av energi. Folk klädd i träningskläder - härliga färger i alla kombinationer - leenden till höger och vänster blandat med skratt och stoj. Löpare som värmer upp enligt konstens alla regler, motionärer med sikte på en skön runda i härlig natur, barn som ställer upp på startlinjen till "lilla blodomloppet". Alla olika men alla med ett och samma mål.

Det här var nytt för mig. Jag vet inte egentligen vad jag hade förväntat mig. Men jag hade nog förväntat mig att jag skulle känna mig utanför på en sådan tillställning som detta. Men det fanns inte annat än gemenskap - trots att alla jobbade med olika och helt individuella förutsättningar.
Att värma upp gemensamt innan loppet, med lite "friskis och svettis gympa" var faktiskt rätt roligt även det. Fick en stygn av saknad att leda pass, måste styra upp det här nere. Hitta något roligt att engagera mig i.

I varje fall, förvånades jag av känslan att flyga fram de första 4 km, för att stundtals avsky mina dumma påhitt km 5-7 och sedan 7-9 faktiskt känna att tiden kanske blir riktigt bra. Har vid detta laget hunnit passera en hel del människor. Fantastiskt roligt.
MEN
Sista kilometern var ett helvete. Självtvivel och mentalt jobbig. Första halvan av sista kilometern var till stor del uppförsbacke. Bokstavligt och bildligt talat. Sedan kommer sista backen och därefter upploppet på Västramarks idrottsplats. Jag känner hur jag vinner steg, ser klockan i slutet av raksträckan och spurtar - SPURTAR- mot mål. Jagar sekunder. I målgången sköljs jag av känslan av oövervinnerlighet. För mig var detta stort. Inte bara tiden, som kanske är motionärsmässig, men för stort för att det fick mig att inse så många saker. Saker som jag kommer utveckla vidare en annan gång. Men en seger för mig mentalt var det. För övrigt är jag djupt glad att jag fick dela detta med Geriatrikens övriga deltagare - ni är fantastiska! 

Måndagen var som sagt bara slutet på en härlig helg. Jag har haft besök. Besök av världens underbaraste kvinnoklan Borgström, Eriksson, Moberg, Håkansson. Middag på Fox and Anchor, Glass på Glassiären, kakbak med kvinnor av gamla gardet och så mycket kärlek i kvinnoform.

Bilderna får tala för sig själv:

Kärlek. 

Tack Mormor, Edith, Anna och Älskade mamma för en underbar och fruktansvärt välbehövlig helg.