I ärlighetens namn.

Ja, för att vara riktigt ärlig blev jag slagen av den lilla videosnutt jag nyss såg via en länk på Facebook. Om det här med självkänsla, hur man ser på sig själv och att tycka om sig själv. Jag har skrivit otaliga gånger om det, har alltid haft vissa svårigheter att anamma andan i mina skrivna budskap. Tidigare. Terese då.
Medveten om att jag är långt ifrån ensam om detta idag, kille som tjej egentligen, så finns det allt för många oss som lider av den bilden vi har av oss själva i negativ tappning. Men man pratar inte så högt om det. Varför egentligen? Det är ju faktiskt helt naturligt och inte alls konstigt. Prestationsbaserad värld som vi lever i.
Så länge jag kan minnas har jag haft en relativt negativ självbild. Trots utan uppenbar anledning kan det tyckas för omvärlden, men som jag vet att jag nämnt i tidigare inlägg - vem bestämmer var gränsen går? Jo bara du själv. En känsla som är så oerhört individuell kan ingen ta ifrån dig.
Det innebär också att den enda som kan påverka det - är du själv. Det tar olika lång tid att komma till insikt om vad som faktiskt orsakar det och det behöver inte vara EN stor sak, utan snarare kanske det ofta är många "bäckar små" som mynnar till en stor flod.. Ja ni fattar. Vi formas av vår omgivning, de erfarenheter vi får, de beslut vi tar och de situationer vi utsätts för genom livet.

Det är först efter ett år levande på gränsen för vad min kropp, själ och omgivning klarar av och ytterligare ett halvårs bearbetning av mig själv jag verkligen känner att jag har tagit mig ut på andra sidan. Dykt ovan ytan och kan andas igen - stark dessutom. Känner en fruktansvärd framtidstro och VET vad jag är kapabel till. Skön känsla och helt möjlig för varenda en att uppnå. Utan för den skull ha någon illusion om att det kommer vara en raksträcka. Jag vet att livet är rätt kurvigt, så är det bara. Tur att jag är servostyrd så det går lätt att svänga.

Förövrigt, här är länken till videon jag nyss såg. Se den och bli inspirerad. Klicka här.

Rörande historia om en kvinna som tog steget mot att må bättre och mot att tycka om sig själv. 

Budskapet:
Det spelar ingen roll hur man ser ut; liten, rund, kort eller lång.
För att njuta av livet måste man älska sig själv först.
Tycka om sig själv och ge sig själv möjligheten att må bra. 

Det är inte menat som något snusförnuftigt "älska dig själv" inlägg. Visst fan är det naturligt att tvivla på sig själv, vara kritisk till sig själv och inte tycka om alla delar man har. Men någonstans handlar det om acceptans också. Det är viktigt att må bra fysiskt, men jag tror man först måste må bra i sinnet. Hantera sina demoner så att säga. 

Hade jag skrivit detta inlägg för ett år sedan, hade vart enda ord varit en lögn om livet. Idag är jag ärlig, för visst varierar det från dag till dag. Självförtroendet. Självkänslan. Självbilden. Men det gör den väl för oss alla någon gång nu och då. Det tillhör ett normaltillstånd som man själv får ta tag i, sparka på och ta sig upp ur. Att kunna vakna upp, se sig i spegeln och känna "nu kör vi livet". Det fixar vi. 

Det underlättar att man omges av underbara människor. Både nära och långt bort. 

Ni som sitter där i Norr - ni är rätt jävla underbara. Saknar er dagligen även om vi inte hörs varje dag. 

Varje dag med dig, är en gåva.
Din närvaro lyfter mig och den jag är till oanade höjder.