Femtioen minuter och fyra sekunder.

Precis så snabbt sprang jag blodomloppet i Måndags. Alltså stämmer de första uppgifterna om 55:49 inte riktigt, det var till det bättre - jag är sjukligt stolt.
Stolt över mig själv. Stolt över mina lagkamrater och deras bedrifter. Generellt nöjd.

Jag har nog aldrig i mitt liv trott att jag skulle klara en mil. Det har jag gjort i snart två år nu. Ännu mindre har jag trott att jag skulle kunna springa ett lopp, utan att falla under pressen, men det har jag nu också gjort. Dessutom har jag fått mersmak. Jag är riktigt taggad inför tjejmilen, men söker med ljus och lykta efter ett annat motionslopp som kan tänkas passa denna glada amatör med blodad tand.

Loppet:

Att komma till startplatsen ute vid Västramark var en upplevelse i sig. Det var något i luften, en slags förväntan blandat med nervositet och generösa mängder av energi. Folk klädd i träningskläder - härliga färger i alla kombinationer - leenden till höger och vänster blandat med skratt och stoj. Löpare som värmer upp enligt konstens alla regler, motionärer med sikte på en skön runda i härlig natur, barn som ställer upp på startlinjen till "lilla blodomloppet". Alla olika men alla med ett och samma mål.

Det här var nytt för mig. Jag vet inte egentligen vad jag hade förväntat mig. Men jag hade nog förväntat mig att jag skulle känna mig utanför på en sådan tillställning som detta. Men det fanns inte annat än gemenskap - trots att alla jobbade med olika och helt individuella förutsättningar.
Att värma upp gemensamt innan loppet, med lite "friskis och svettis gympa" var faktiskt rätt roligt även det. Fick en stygn av saknad att leda pass, måste styra upp det här nere. Hitta något roligt att engagera mig i.

I varje fall, förvånades jag av känslan att flyga fram de första 4 km, för att stundtals avsky mina dumma påhitt km 5-7 och sedan 7-9 faktiskt känna att tiden kanske blir riktigt bra. Har vid detta laget hunnit passera en hel del människor. Fantastiskt roligt.
MEN
Sista kilometern var ett helvete. Självtvivel och mentalt jobbig. Första halvan av sista kilometern var till stor del uppförsbacke. Bokstavligt och bildligt talat. Sedan kommer sista backen och därefter upploppet på Västramarks idrottsplats. Jag känner hur jag vinner steg, ser klockan i slutet av raksträckan och spurtar - SPURTAR- mot mål. Jagar sekunder. I målgången sköljs jag av känslan av oövervinnerlighet. För mig var detta stort. Inte bara tiden, som kanske är motionärsmässig, men för stort för att det fick mig att inse så många saker. Saker som jag kommer utveckla vidare en annan gång. Men en seger för mig mentalt var det. För övrigt är jag djupt glad att jag fick dela detta med Geriatrikens övriga deltagare - ni är fantastiska! 

Måndagen var som sagt bara slutet på en härlig helg. Jag har haft besök. Besök av världens underbaraste kvinnoklan Borgström, Eriksson, Moberg, Håkansson. Middag på Fox and Anchor, Glass på Glassiären, kakbak med kvinnor av gamla gardet och så mycket kärlek i kvinnoform.

Bilderna får tala för sig själv:

Kärlek. 

Tack Mormor, Edith, Anna och Älskade mamma för en underbar och fruktansvärt välbehövlig helg.