Det är mindre än en vecka kvar till jag når milstolpen halvvägs till femtio. Förresten...milstolpe och milstolpe. Hur är det där med ålder egentligen. Jag har lekt med tanken på åldersnoja ett tag. Borde man vara stressad? Borde man vara mer "färdig"? Men jag tänker att saker och ting har sin tid och att det kommer när det är dags. Jag inser att det börjar närma sig en ny tid, i Januari är jag äntlligen färdig som sjukgymnast om allt flyter på som det ska. Allt för ofta kommer en välmenad fråga "om hur jag hade tänkt att få jobb" eller den vinnande frågan all times " varför börjar man läsa till något som det inte finns jobb inom" eller den eviga lönefrågan "Synd att man inte tjänar man några pengar på det där..."
Jaa.. hur hade vi tänkt det här!?!?
Ska man tänka så, kan man lika gärna - för att använda mammas ord - lägga sig ned på golvet och dö på en gång. Näää men kanske inte så dramatiskt, men det låter så negativt och inskränkt även om jag förstår att det är en generellt trevlig bakomliggande tanke med frågan. Det gör inget att man undrar men samtidigt klingar det rätt illa. Riktigt negativt om jag ska vara helt ärlig. Det är ett faktum att det kan vara svårt att hitta jobb idag, men samtidigt måste man gå in med en positiv attityd. Om jag går runt och tänker redan nu att jag inte kommer lyckas hitta ett jobb, då är det rätt kört också. Därför väljer jag att blicka framåt med en positiv attityd och säger - det kommer gå bra. Allt slit ska ha varit värt det och jobbet kommer med all säkerhet att komma med ansträningen man lägger in för att hitta det. Sedan ska tilläggas att den här utbildningen är bland det roligaste och bästa jag tagit mig för. Vad gällande lön, vill väl varenda människa tjäna mycket pengar, jag har ingen aning om vad jag kommer tjäna i framtiden och helt ärligt bryr jag mig mindre om det just nu. Utbildningen och yrkesvalet känns rätt - jag kommer trivas i ett yrke som kommer ge mig utmaningar, ständigt förändras och där man är en resurs för andra människor. Det är meningsfullt för mig. Resten löser man eftervägs.
För att återgå till det där med ålder, kvinnor sägs ju ha sin peak vid just 25. Eller - en del säger att det är nu vi kvinnor når vår bästa ålder och att det "går bara utför härifrån". Andra säger att kvinnor bara blir finare med åldern "som en god whisky eller fint årgångsvin".
Jag antar att det ligger i betraktarens öga, men framförallt hur man själv väljer att känna sig. Jag väljer de senare - jag menar vem vill inte vara varm och fyllig i smaken som ett glas gott rödvin eller full av upplevelser och vara rivig som en riktigt god whisky?
Jaa.. det ovanstående kanske är skrivet med en aning ironi - åldern är irrelevant. Som sagt, vad du själv väljer att känna och göra påverkar - inte vad omgivningen säger.
Ta hand om dig själv, var lite egoistisk då och då utan att försaka andra för det, vårda din självkänsla och inse att du är fantastiskt bra precis som du är! Det här med att våga vara lite ego till en viss nivå, kan vara oerhört svårt. Nu menar jag naturligtvis inte egoistisk som att man ska strunta i omgivningnen och bara köra över. Jag menar att man ibland väljer att göra saker bara för egen skull, att beslut tas utifrån ens egna premisser och att man lyssnar på vad man själv vill ska hända med saker och ting. Det är hemskt lätt att ge åt andra av sig själv, en fantastiskt fin egenskap, men desto svårare att ge sig själv. Som jag skrivit tidigare är det oerhört svårt att klappa sig själv på axeln och säga "jag är bra". Åt helvete med Jantelagen säger jag igen helt enkelt. Man duger och ålder - kvinna eller man - är bara en jäkla siffra. Embrace the fact that you ain't getting younger.
I övrigt känns livet rätt bra, det är en tjej rätt tillfreds med livet för tillfället. Jobbar, tränar och umgås med människor som gör mig generellt glad.
I dag skickar jag extra kärlek till min lillasyster Ronja. Sju år skiljer oss åt, vi tjafsar och kivas som syskon bör. Kanske borde jag som snart halvägs till femtio vara den mognare av oss - men det är ju så roligt att retas. Vi är på ett vis väldigt lika men samtidigt så olika. Två starka viljor och åsikter helt enkelt. Oavsett är du en ovärderlig del av mitt liv och du betyder så mycket.
Jag är så otroligt stolt över min starka, självständiga syster - en tjej med världen framför dina fötter. Du klarar så mycket mer än du tror och du har alla möjligheter att lyckas med var du än väljer att göra med ditt liv. Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar