Har ni tålamodet jag saknar?

Angående begreppet tålamod, är det verkligen som de säger – en dygd. Jag är inte känd för att ha något vidare tålamod. Eller för att vara korrekt, inte ha något tålamod med mig själv. Jag har inga som helst problem att ha tålamod när det gäller andra oavsett situation men tålamod med min egen dumhet har jag inte. Det lustiga i harangen är då att jag förväntar mig att omgivningen ska ha lika lite tålamod för mina dumheter, klantigheter eller missöden – vad man nu än väljer att kalla det. Jag blir också därför precis lika förvånad varje gång människor i min närhet inte bryr sig nämnvärt då jag klantar mig, glömmer saker eller lyckas ha sönder saker eller mig själv.  

Jag har funderat väldigt mycket på just begreppet tålamod i helgen. Analyserat situationer där jag brustit i tålamod samtidigt de situationer då jag haft ett enormt tålamod. Vad avgör egentligen hur pass mycket vi ger oss "tid" för tålamod? Vi lever i en generellt stressad vardag, där tålamod inte alltid finns. I trafiken, i kassan på ICA.. ja var som helst där vi i samspelet med andra kan tvingas "vänta" på att göra saker. Dåj brukar tålamodet tryta för en del av oss. För mig beror det på situation helt enkelt - och kanske till visst del dagens humör! ;) 

Tålamod är nog något man har inom sig till viss del, vissa har det mer än andra bara. Jag är också helt övertygad om att man kan bygga upp tålamodet beroende på omgivningarna man vistas i och vem man umgås med. Jag tänker att mina nära och kära har byggt upp en tålighet mot mina eskapader och därför inte reagerar längre då jag gör dumheter. Fast det kan också vara att dumheterna känns betydligt värre för mig och drabbar mesta dels mig själv – och att det därför inte skapar mer än skrattreaktioner hos andra.

Jag avskyr att vara klantig, så till den grad att jag numer bara hänger läpp då jag gör klantigheterna. Som häromkvällen. Får besök av min fina vän som vill visa upp sin nya bil. Jag sätter mig i den en sväng, kliver ur och ska stänga dörren. Dunkar igen bildörren –på mitt jävla finger som FASTNAR i bildörren. SKÖNT!? Och min reaktion? Skrattade så tårarna sprutade.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer irriterande var det. Varför ska jag alltid göra dessa idiotiska grejer? Tappa saker, glömma saker, ha sönder saker, ha sönder mig själv?

Det är frustrerande och tålamodet är slut sedan länge. Lingonsylten jag kokade till min fina som jag kastade ut fulla golvet. Burkar med kvarg som exploderar fulla köket. Flygande sillbitar i mitt köks små kanter och vrår. Jag är ger upp försöken och inser att det här är JAG. Det är lite "take it or leave it" med det hela. Jag försöker tänka mig för och då blir det bara värre. Jag slutar tänka nu och låter det bara "vara" - Vem vet - kanske jag blir mindre klumpig då?! 

Nu tycker jag att tisdagen får bli den dagen då alla ni som orkat traggla igenom detta inlägg, blir dagen då ni funderar över ert tålamod.När brister det för er? Hur hanterar ni bristen av tålamod? Eller har ni kanske oändligt med tålamod?  Vilket fall, är det en nyttig reflektion att göra. För tålamod behöver man - det var ju en dygd sa jag! 

Kaffe, tåg och trots allt rätt glad tjej på Tisdagsmorgon!

Det är lustigt hur man förväntar sig saker och reaktioner, fast det för det mesta är felaktiga förväntningar. Det handlar nog i grund och botten om att behålla en positiv attityd till saker och ting. Att inte tänka katastroftankar det första man gör. Jag tror man måste kasta ut gamla erfarenheter och händelser ibland - inte tro att de är gyllene regel för hur saker och ting kommer vara i framtiden. Alla är olika, det har jag sagt förr, så nu får jag helt enkelt ge vika för det själv också. Lita på det jag ser och inte det jag varit med om. 

Det finns någon som får mig att le som jag inte gjort på mycket länge. Någon som får mig att glömma tid och alla mina "måsten". Som också får mig att glömma bort att vara irriterad över mina dumheter och skratta åt dem istället. Framför allt någon som har tålamod med den sidan av mig. Jag känner mer energi än vad jag kan minnas att jag gjort sedan årsskiftet och jag känner bara glädje just nu. Tack, underbara du. 

Tune of the day - Fall down