Något om att göra sitt bästa.

Att prestera på topp - göra det bästa man efter sin förmåga kan.

Jag började spinna på detta blogginlägg igår under promenaden hem efter ett bar benpass med Sofia. Resultatet blev en lättökning av personbästat i benböj 72,5 kg, men det fanns mer i benen och jag känner mig övertygad om att jag kan komma närmare rätt snabbt om jag satsar. Vi fick för oss att lattja lite med bänkpress också - resultat blev en nätt ökning i PB där med till 45 kg. Jag tror dock att om jag försökt även där kan det gå ännu bättre inom kort. Skönt kvitto på att man faktiskt börjar orka mer. 

jaja.. för att återgå till rubriken. 

Att man gör sitt bästa, lever upp till sin fulla potential helt enkelt - är viktigt. Att man vågar visa att man är bra på något, likväl som man ibland vågar försöka även om man inte vet hur bra man är på något. Att man ger sig själv chansen att vara bra och inte fälls av jantelagen som jag så många gånger ratat i mina inlägg.

Trevlig morgonjogg i Turk. Saknar värmen lite, blir nog bättre när
snön kommer på riktigt och jag får åka skidor. 

Har jag nämnt att min mor ofta förser mig med klokheter, om jag i efterhand förstår? Just när hon kommer med det kloka och snusförnuftiga ord, har man svårt att ta till sig det - mycket för att jag och mor är väldigt lika varandra och lätt kolliderar med varandra i diskussion. Mest för att jag är en tjurigdotter. I vart fall så brukar mamma alltid säga - du kan bara göra ditt bästa. Det är ju sant i och för sig och inget konstigt tycker ni säkert. Många av er resonerar med all säkerhet så. Dock är det så att i min vinnarskalle ska "det bästa" vara BÄST. Jag har alltid avskytt att inte klara av saker och efter vad jag anser misslyckas med något. Jag tävlar sällan med andra dock utan det är alltid en tanke om att "du kan göra mycket bättre än det här" som snurrar. En konstant tävling med mig själv om att prestera mer. I takt med att tonårshormonerna avvecklat sig har jag också minskat på denna "inre tävling" och nu har jag fått kapitulera för det faktum att jag inte kan låta bli att göra saker, bara för att jag inte kan det fullt ut eller inte vill misslyckas. Det finns lärdomar att ta av att göra fel, misslyckas och inte räcka hela vägen fram också. Det är inte hela världen och man kan ju helt enkelt bara prova igen eller acceptera att "detta var inte min grej". Det enda man kan göra är att försöka efter bästa förmåga, har man gjort det, så har man ändå gjort ett "personbästa" 

Vi lever i en mångt och mycket resultat/prestationsorienterad värld och beroende av vad du är för typ av individ påverkas du mer eller mindre av detta. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag påverkas mycket av det. Det är bra att sträva högre och vilja mer, men man ska inte glömma att den man är räcker till och det bästa man har/gör räcker gott nog. 

Vi har en avslutande praktik nu, jag spenderar som ni vet de sista veckorna på hälsocentral här i Skellefteå. En utmaning på många sätt likväl som ett enormt lärotillfälle. Jag bestämde mig tidigt förra veckan för att släppa prestationsångesten och inse att jag inte behöver kunna allt.  I början kände jag lätt panik över att vi efter denna praktik ska anses vara "klara" som sjukgymnaster/fysioterapeuter, men det har jag släppt något nu. Insett att även de som jobbat i 15 år frågar och funderar kring saker, det är helt enkelt en del av yrkesvalet. Charmen med yrket kommer vara den ständiga utvecklingen och de nya rönen inom mitt område. Att man hela tiden måste vara på tå, för att prestera bra på jobbet, är något jag lockas till och kommer finna oerhört roligt och utmanande. Jag inser att jag inte kan analysera sönder saker utan måste likt som alla andra prova mig fram och lita på mig själv. Lita på att jag kan saker och vara trygg i den kunskapen jag faktiskt har, samtidigt som jag är öppen för andras kunskap. 

Dagens snusförnuftiga ord från mig är helt enkelt - våga prova det som du inte riktigt behärskar, våga slappna av och inse att ditt bästa räcker och att du istället kan lära dig något nytt. Man kan inte ha svaren innan man provat. Våga gå utanför trygghetszonen - om det så gäller handling eller ett tankemönster - våga utmana dig själv likväl som du vågar vara trygg där du är och i det du faktiskt redan kan. 

Summering av helgen som var lyder såhär: 

Helt jäkla underbar och jag är lyckligare än på mycket länge. 

Osminkad, trött och tummen upp för tisdag! 

Visst är det äckligt att lyssna på mitt konstanta tjat om min nuvarande glädje/lycka? Jag kan bara inte låta bli att uttrycka det. För jag har inte mått så här bra på många år. Det har alltid varit en kamp med mig själv om något. Det senaste året har jag utvecklats från att känna mig som bambi på hal is på egenhand till att känna mig trygg i att vara stå på egna den. Trygg i tanken på att jag klarar mig själv och är så jäkla mycket starkare än jag trott. Som topping på det, har jag träffat en människa som kompletterar mig på så många plan och får min värld att kännas ännu mer stabil än tidigare. Livet går sm jag sagt tidigare upp och ned. Jag fortsätter att spendera tid på toppen och är övertygad om att då det går utför igen 

(vilket alltid sker i någon form) har jag verktyg att hantera även det. 

Djupet kommer aldrig bli fullt lika djupt igen. 

Nu har jag babblat färdigt.

Ha en fin tisdag mina vänner, jag ska det och jag ska lära mig en massa nya saker. Gör det ni också!

Tune of the day tillägnas dig som känner dig berörd..här...Analys av albumet kommer inom kort. Men jag gillar det. Jag gillar hans röst. Jag gillar hans texter. 

Känslan av att komma "hem" och annat "matnyttigt"

Hej mina vänner och de som jag känner (och inte känner för den delen!)

Sitter här, tidig morgon, i Skellefteå och dag fyra på praktiken inleds om någon timme. Framför mig har jag en rykande tallrik fibergröt med äppelmos och hallon med knäckebröd och stekt äggvita on the side. Breakfast for a champion kan man väl kalla det. Nya rutiner för fröken Eriksson om verkligen känner sig taggad på träning nu, Turkiet gav mig nytändning och framförallt gav Skellefteå mig en ännu större nytändning. Jag mellanlandade hemma i ungefär två minuter i lördags/söndags. Fick träffa de mina, åtminstone en del av er. Vidare bar färden av mot okänt mål kan man säga, jag visste bara gatuadressen hit där jag skulle bo, ingen aning om hur jag skulle bo egentligen. Tur att mobilen är utrustad med GPS i dagens moderna värld.  Väl här, går jag naturligtvis fel - två gånger. (Nu skyller jag på den där jäkla GPS:en. Den sa ju att jag var framme!)

Två gånger frågare jag samma fråga: "är det här jag ska hyra in mig kommande månad?"  Varav den första svarade "Nej, men det är nog min granne i huset bredvid. Varpå jag knackar på hos grannen och en finurlig norrländsk herre öppnar dörren. Han ser på mig med sådär outgrundliga ögon som bara en medelålders, inbiten norrlänning kan då jag ställer samma fråga igen: "är det här jag ska hyra in mig kommande månad?" (med viss nervositet i min röst bör tilläggas). 

- Näääääeee...(det är tyst ganska länge, som en evighet känns det som och han flinar finurligt åt mig)

...det tror jag inte..... 

...men det beror ju på. Vad är du ute efter? Vi har ju källaren...

... inte så mycket kokmöjligheter dock!

- öhh, nää, men.. jag.. stammar jag fram, tänker att vars fan har jag kommit?

Gubben skrattar till och säger tillslut - Nej, men det är nog huset bredvid, visst var det 36 du skulle till? Jag har sett att de brukar hyra ut på källarplan nu och då!

Jag känner hur lättnaden sköljer över mig och sedan skrattar jag inombords för mig själv då jag går till bilen för att flytta den ett hus bort.Jäkla norrlänning är min tanke, men så inser jag att jag älskar sättet. Det sävliga, finurliga, medvetet tröga och lätt ironiska sättet som bara en norrlänning med rätt mängt "full i faaan" kan visa upp. Det är ett lugn över dem som jag helt enkelt bara gillar. Jag vill också vara så lugn, men tänker att det kommer med åldern. Jag ska också bli sådär sävlig och finurlig. Jag förstår att de som är tre tusen gånger så stressad som jag är, har svårt för mentaliteten, men jag gillar den. Det är väldigt mycket Hakuna Matata över det norrländska lugnet. Det är ingen myt, det finns. Vi är ett speciellt folkslag, vi norrländska pärlor. Oavsett om du kommer från södra eller norra Norrland så är jag övertygad om att ni förstår vad jag syftar till då jag pratar om det norrländska lugnet. Både lugnet hos människorna och deras sätt, men också lugnet i omgivningarna - städer, byar, skogar och mark. Det finns trots allt ofta närvarande ett visst mått av lugn och ro - upplever jag. Lugnet är något vi ska bevara. Det är en ovärderlig energikälla, speciellt under vinterhalvårets D-vitaminbrist-period.  

Förövrigt var nästa hus alldeles rätt - återigen får jag en enorm "hem" känsla då jag möts av mina trevliga hyresvärdar. Jag får hyra deras källarvåning, där de inrett ett sovrum, kök, toalett och jag har tillgång till tvättstuga och dusch. De är vänliga så det svämmar över, har världens sötaste son och fick mig bara att känna mig hemma på en gång. Inga problem med att låna motorvärmarström, använda internet och jag har till och med en TV med diverse kanaler ni kan tänka er - fler än jag har hemma! Jag får hyra alldeles för billigt! Borde hitta på något att lämna åt dem då jag åker, som tack - för jag har det bättre än jag någonsin kunnat tro att jag skulle få det!

Mitt hem de kommande fyra veckorna, känns inte så pjåkigt faktiskt!

Jag pratade om matnyttigt. Jag har ätit enormt mycket god mat i Turkiet, men ack vad jag uppskattar en havregrynsfrukost med tillhörande knäcke toppat med stekt äggvita. Så jäääkla enkelt, nyttigt, fräscht och gott. Bara att sleva i sig och bli mätt som aldrig förr. Mat är gott. That's it. 

Mitt nya favorit mellis är utan tvekan Body Sience Casein vanilj. Beroendeframkallande gott och det tänker jag fortsätta med. En shoutout till MMsports snabba leverans, fortsätter beställa därifrån hädanefter. Allt gick utan krångel och bångel och dök upp efter tre dagar!

 Ha nu en trevlig dag alla fina där ute. Nu ska jag ta min morgonpromenad till Erikslids VC och ge mig i kast med dagens utmaningar. Förhoppningsvis slutar man känna sig som bambi på hal is om någon vecka. Förhoppningsvis. Oja... jag längtar till i morgon <3

Sjuuuktgladsjuukgymnaststudent. 

1 mil och vattengympa och generell lycka i kroppen.

05:35 - Ut ut rum nr 333 på Hanay suite hotell i Side ramlar jag ut iklädd träningskläder och löparskor. Solen har inte gått upp än och jag tänker "vad fan har jag gett mig in på?"

Går nedför trappan med relativt tunga steg...

Väntar på den där som lyckats övertala mig att följa med på en "liten" morgonjogg till hotellet. 11 Km bort. 

05:40 - Väskorna är lämnade i bilen och jag tänker igen "oh heeelll!" Så börjar vi jogga. Det går faktiskt ganska lätt när vi lämnar Hanay bakom oss och joggar mot strandpromenaden.

06:00 piper det på Davids klocka (han som lyckats övertala mig till detta tidiga vansinne). Vi har hunnit en bra bit påväg. Jag slås av tanken att det faktiskt går riktigt bra, en jogg i rätt behaglig mak efter strandpromenaden. Tänker att det faktiskt inte är så illa att ta en tur på  morgonen. Solen går upp i våra ryggar och jag vänder mig om i farten för att se skådespelet 

Resultat:

Fotopaus i fem sekunder - viktigt att doukmentera, synd att det aldrig bli lika vacker på bild som i verkligheten. 

Oklart vilken tid och kilomenter - andhämtningen ökar något och det börjar kännas liiiite mentalt jobbigt. Dock studsar D. fram med spänst, vilket är mer inspirerande än det stressar, så morgonjoggen är faktiskt fortfarande behaglig. 

Strandpromenaden tar slut - Vilket betyder att det är jogging i sand som gäller. Fruktansvärt. jag vill helst lägga mig ned. Men jag fortsätter. Fortsätter och fortsätter. Brottas med mina egna tankar samtidigt som jag inser att det nog går bra ändå. Även om jag svettas, tycker det är jobbigt och sisådär.

Strandpromenaden kommer åter - ÄNTLIGEN. Det lättar, andhämtningen kommer tillbaka och jag känner att jag kan sträcka ut lite. Håller en fart jag alltid brukar hålla. David måste tyckt att jag såg plågad ut varpå han säger "Du, vi behöver inte plåga oss" och jag inser att det faktiskt finns en lägre och betydligt behagligare takt. Helt plötsligt slås jag av det faktum att jag hinner se så betydligt mer omkring mig då jag inte ligger på. Jag observerar omgivningarna till och från, börjar brottas lite med tanken "är vi inte framme snart". 

Farlig tanke - för allt blir mycket jobbigare då. MEN. 

06:37 -isch är vi framme 10 km och en timme ganska precis på minuten senare. Jag känner energin rinna i ådrorna och andhämtningen som nyss var ansträngd är snart tillbaka till det normala. Vi vandrar en stund nere vid stranden innan vi sedan går upp för att spise en deijlig frukost, samma som varje dag - men just idag smakar den ännu bättre! Det är rätt jävla underbart att jogga fram, man ser saker och känslan efteråt är oslagbar. Att ha jobbat med kroppen. Så himla skönt och framförallt när den håller ihop utan värk och diverse problem. För övrigt har jag övervunnit ännu en mental spärr - jag delade joggingtur med en annan människa och överlevde utan att känna stress. Tack för sällskapet David!

Mitt härliga gäng här nere - frukosten avklarad! 

Klätterapan goes bananas.

Nöjd tös efter en skön morgon!

Förmiddagen fortsatte med att jag höll i mitt sedvanliga vattengympapass - där alla är så himla duktiga. Det är bara de att jag tar ut mig lika mycket på land, så jag är dyngsur av svett efter det passet också. Känner att min kropp har gjort sig förtjänt av vila sen. Men känslan i kroppen just nu är oslagbar. 

Oövervinnerlig. 

Precis så känner jag mig idag.

Hoppas ni har det bra, för det har jag här i solen. Skriver träningsprogram, epikriser och planerar gruppgymnastik. Älskar mitt jobb, längtar efter att vara klar och se vad som finns i beredskap. Det är kargt på arbetsmarknaden, men skam den som ger sig mina vänner. Det är bara att gneta på och hålla sig uppdaterad - för vi vill ju verkligen det här. Jobba med kroppen, få andra att känna glädje över att röra sig och må bra över livet. Att med enkla medel jobba för att lindra smärta och öka välmåendet i olika aspekter. Sjukgymnast, fysioterapeut ... what ever you prefer. Vi har världens härligaste yrke och jag blickar framåt med glädje och tilltro. 

En vecka.

...en vecka är det kvar av tiden här i Turkiet nu. Det som från början kändes som en evighet, har nu krympt till ynka sju dagar! Måste säga att tiden ändå har gått förhållandevis fort, trots att man stundtals saknar det man har hemma, så är det värt att få komma i väg och uppleva saker och ting på en annan plats. Man får perspektiv på mycket och kan ransaka sig själv och livet lite. Få distans till vissa saker!

Jag låg i morse (eftersom det blir så tidiga kvällar här, så vaknar jag också rätt tidigt) och tänkte på träningen, vad jag vill och vad jag har för mål. Tidigare har jag pratat om svårigheterna att träna utan att ha mål och att min träning därför känts lite tråkig och vardagstristess. Nu har jag ju lite att jobba på i vinter om jag och världens bästa Johnjohn ska åka farbiksloppet - så det är ju ett mål! Sedan har jag lite tankar kring hur jag ska fortskrida med styrketräningen också. En av sjukgymnasterna som jobbar här nere under rehabiliteringsperioden är Helena Forsén, vinnare av EM, SM och VM i Athletic Fitness. Jag har fått äran träna tillsammans med henne, då vi båda valde att investera i ett gymkort här nere i Side. Måste säga att det har vart sjukt inspirerande att se henne träna och höra om hennes tänk kring kost och träning. Det ger mig idéer och tankar kring framtiden och vad jag vill uppnå och sträva efter. Egentligen handlar det om att utmana mig själv mest, men att tävla i något är tanken. Helena tipsade mig om Rep-power och jag tycker det verkar som en rolig satsning också! Vi får se vad 2014 har i sin säck åt mig, men jag tror på att det blir ett bra år!

Tänk vad live tar vändningar snabbt ibland. För ett år sedan vid denna tiden, såg mitt liv och mina planer helt annorlunda ut. Det var inte alls samma framtidstankar, samma framtidstro. Nu är det så mycket som känns positivt och att se tillbaka på vad som för mig personligen varit det tyngsta halvåret någonsin känns konstigt. Jag tror det är som min bror sa någon gång i våras som gjorde vändningen, då det var tungt. Riktigt tungt.

Han tittade på mig där jag låg i soffan och tyckte generellt synd om mig själv "har du nått botten nu? Är du riktigt nere i skiten? Har det aldrig kännts värre?" Han stirrar på mig med en sådan där genomborrande blick, ni vet en sådan där som man inte kan komma undan oavsett om man vänder bort sin egen blick eller ej. Sedan säger han: "I sådana fall kan det BARA bli bättre nu. Man måste nå botten för att ta sig till toppen igen". 

Efter det klev jag upp från soffan och växlade upp - här sitter jag idag. Lycklig i hjärta och själ som aldrig förr, människor omkring mig har det gott och jag ser bara positivt på livet och framtiden. Nu går jag framåt med en medvetenhet om att livet och lycka är något som går i berg och dal. Vet att jag citerat detta förr:

"Happiness is not a destination, it's a way of life"

... gör det igen bara för att det tål att tas med och tänkas på nu och då. Lycka är inte ett mål att uppnå, det är något som kommer och går, liksom sorg, glädje, ilska och allt annat i livet. Likväl som vi ska få vara lyckliga, kommer det perioder då livet är tyngre också som det egentligen bara är att ta sig igenom. Man måste som min kloka bror så enträget bankade in i min skalle - nå botten innan toppen. Just nu är jag på toppen och planerar att stanna här ett tag. Bumps in the road är något jag tar då det kommer, men jag väljer livet och inte deppandet på soffan. Jag väljer att le åt livets ironi, livets små väghinder och kliva över dem. Jag väljer livet.
Alla har vi olika mått av vad som känns tungt, våra egna demoner och grad av vad vi låter påverka oss. Jag hade min period och nu är den över. Det var vad jag i den situationen upplevde att "nå botten", väl medveten om att det finns de som har det värre och att jag kan ha haft det mycket värre. Men det var min subjektiva upplevelse just då och man styr inte alltid över det.
Jag har många nära mig som funnits omkring mig under denna tunga period. Vill rikta ett särskilt tack till den vän, du som varit där för mig genom hela denna resa ner på "min botten"  med din ärlighet och ditt sätt att bry dig om mig. Du har alltid sagt vad du tycker och tänker - för det är jag dig evigt tacksam. Jag har tänkt mycket på det och inser hur viktig det är med brutal ärlighet ibland. Hur jobbigt sanningar än är att höra, hur mycket man försöker ignorera, så väcks man till liv av dem. Då man inser att man kan förlora det man håller kärt eller att ens beteende inte bara påverka sig själv utan även dem som älskar och bryr sig om en. Det ha varit vändningen för mig, att inse att jag definitivt aldrig är ensam och att jag är så jävla mycket starkare än jag tidigare trott.

Såå... för att sammanfatta en lång text, som bara kom över mig här nere i varma Turkiet. Livet är verkligen som en berg och dalbana. Det viktigaste är att inte skrämmas av de hastiga nedgångarna som kan ske, utan snarare att ta dem för vad de är och inse att det alltid kan bli bättre. Att det alltid finns en ljusning hur mörkt livet än må kännas av olika anledningar. Framförallt är man så mycket starkare om man inte låter sig omfamnas av det jobbiga, utan att man håller fast vid det positiva och det som får en att le i vardagen. Då är jag övertygad om att dalarna blir inte fullt så djupa och topparna blir mer långvariga och definitivt högre. t

Exakt den här kvällen klev du in i mitt liv
med dina ord Jimmy. Bästa någonsin. 

Älskade broder och syster - ni är det bästa jag har!

Det blev en mysig syskonkväll tillslut!

Inte så mycket uppdatering om turkiet - men mer kommer under helgen. Vill bara skicka med er lite fredagspepp. Livet är bra - även då det är dåligt. För det blir alltid bättre.

Ha en fin fredag - en fin helg - njut av livet och gör något roligt!

Ses om en vecka Sverige!

Olympos nationalpark och glöm inte bort attityden!

Tisdag och veckan är i full gång. Sitter på en liten förmiddags break mellan patient och bassäng som jag har. Morgonens bassäng var killer för dem, med tanke på den svårreglerade temperaturen i bassängen. Idag landade vattentempen på 36,5 grader - helt sjukt varmt både för dem som gympar och för oss som leder. Nästa gång kan det vara 33 grader, då är det på snudden för kallt istället. Men skam den som ger sig, innan de sista två arbetsveckorna är över kanske de har fått till det perfekt!

Helgen som var utgjordes av utflykt på lördagen och - för att använda det norska order - roligare söndag.

Order rolig ja... Rolig betyder lugn på norska, vilket har resulterat i flertalet felsägningar. Det blir ju lite tokigt då man säger "nu kommer en rolig låt" och så är det en fartig och lite konditionsinspirerad dänga man drar igång. Men Norskarna har bättre språkförståelse vad gäller svenska än tvärtom vill jag lova. Dock går det bättre och bättre - vem vet - kanske blir man norsk medborgare framöver!? :P

Åter till summering av helgen som var! På lördagen klev vi upp tidigt och besökte Olympos Nationalpark. Heeelt underbar natur, norrländskan i mig myste verkligen av vyerna vi fick se. Jag insåg där och då att någon storstadstjej kommer jag aldrig bli. Jag behöver närheten till naturen runt knuten på ett eller annat sätt. Fick även se en del bergsklättrare, blev så sjukt sugen på att lära mig ordentligt. Det finns så mycket jag vill pröva innan jag kastar in handduken vid 95-isch ålder. Men så mycket man kommer hinna med också!

Har även kommit fram till att jag inte är någon vidare Måndagsmänniska. Måndagar är i mitt tycke (säkert många andras också) en helt meningslöst dålig dag. Ingen energi, ingen ork och en Terese som generellt brukar ta livet med en positiv attityd hade svårt med det under gårdagen. Bara att "put on the braveface" när man jobbar, men man känner ibland inombords "blääääää".. Så sagt påvägen hem från jobbet släppte allt och jag blev toktrött - resultat - utebliven gymträning och en kväll i viloläge. Somnade nio och vaknade halv sex  med ny energi. Ny dag - nya möjligheter och ta mig tusan man måste bara ta sig i kragen och inse att dagen inte blir bättre än ens inställning till den. Sagt och gjort så klev jag upp, slängde igång sommarplågan nr 1 och några andra taggande toner då  jag dansade till fötterna brann - sen åkte vi på jobbet! (Tur att ingen såg mig, såg nog helt jäkla galen ut!) 

Alltså dagens lärdom delas in i två:

1. Attityd gör allt
2. Dans är terapi - hur fult det än må se ut! Pröva det, har ni en riktigt dålig dag, sätt på den mest glada/taggande låt ni vet och bara skaka på rumpan i takt till tonerna. Bry er inte om omvärlden.

Nu kommer åter en bildbomb för dagen och sedan en tanke inför kvällen. Ska kötta mig igenom ett pass bröst/triceps/biceps ikväll och kanske jobba lite med mitt hemliga projekt jag påbörjade i helgen tillsammans med Helena på gymmet. Hoppas kunna visa upp resultat om någon vecka.. om inte annat innan jul i alla fal1!

Ja just - låten som går om och om igen just nu - tänker på mitt hjärta hemma på hyllan. Jimmy, du gör mig till en lycklig tös varje dag. En oväntad överraskning i mitt liv helt enkelt och du är helt underbar som står ut med mina ups and downs! Räknar dagarna hjärtat...

Klicka här och njut!

En liten bildbomb och tankar kring hemlängtan.

Det är nu 15 dagar kvar av äventyret och mer eller mindre halvvägs genomfört. Livet har sin gilla gång och snart är det helg - om några timmar bara! Vi planerar att göra en utflykt till Olympos nationalpark och allt vad den nu kan innehålla under lördagen. Det blir nog ytterst spännande!

Förmiddagen började med ett vattengympapass med världens härligaste gäng, ett skrattanfall till Norges nya nationalskatt till låt "the fox" - vilket resulterade i en akrobatik nära på ned i vattnet för fröken Eriksson - nu lyckades jag rädda situationen i alla fall. Reflektionen för dagen och för dagarna generellt här nere är att det här jobbet är nog det underbaraste som finns. Inte bara för att vi befinner oss i sol och värme utan för kontakten med människor. Att kunna bidra och glädja andra, att kunna stödja människor i behov att må lite bättre är helt jäkla underbart. Jag har hittat rätt här i världen kan jag med all säkerhet säga - utan att ens vara färdigutbildad. Funderar du på att läsa till sjukgymnast/fysioterapeut kan jag inget annat än rekommendera det varmt. Det är guld!

Nu är dagen slut i skrivande stund och vi ska bege oss ut på middag i Manavgat ikväll - kanske jag tar mig en shoppingtur också. Har liiiite allergi mot de turkiska försäljarna - give me some space typ! MEN ska man shoppa i turkiet antar jag att det bara är att vänja sig. Halmesyrs träning idag i form av oinspirerad simning - igår vart det dock axlar, bröst och lite rygg i gymmet! Sköön känsla i kroppen idag.

Njut av helgen mina underbara nära och kära. Jag saknar er!

Tune of the day utgörs av min bassänglista -listen and enjoy!

Är så glad att jag åkte med dig babe - du är en stjärna utan like! Wifey <3 (vi är betydligt brunare nu! bara så ni vet! ;)

Granatäpplen har en oanad verkningskraft. 

Rätt hård första vecka!

Kvällslöpning ftw!

Har det gott på lunchen iaf!

Nöjd sunshine girl!  Saknar hjärtat mitt <3