En vecka.

...en vecka är det kvar av tiden här i Turkiet nu. Det som från början kändes som en evighet, har nu krympt till ynka sju dagar! Måste säga att tiden ändå har gått förhållandevis fort, trots att man stundtals saknar det man har hemma, så är det värt att få komma i väg och uppleva saker och ting på en annan plats. Man får perspektiv på mycket och kan ransaka sig själv och livet lite. Få distans till vissa saker!

Jag låg i morse (eftersom det blir så tidiga kvällar här, så vaknar jag också rätt tidigt) och tänkte på träningen, vad jag vill och vad jag har för mål. Tidigare har jag pratat om svårigheterna att träna utan att ha mål och att min träning därför känts lite tråkig och vardagstristess. Nu har jag ju lite att jobba på i vinter om jag och världens bästa Johnjohn ska åka farbiksloppet - så det är ju ett mål! Sedan har jag lite tankar kring hur jag ska fortskrida med styrketräningen också. En av sjukgymnasterna som jobbar här nere under rehabiliteringsperioden är Helena Forsén, vinnare av EM, SM och VM i Athletic Fitness. Jag har fått äran träna tillsammans med henne, då vi båda valde att investera i ett gymkort här nere i Side. Måste säga att det har vart sjukt inspirerande att se henne träna och höra om hennes tänk kring kost och träning. Det ger mig idéer och tankar kring framtiden och vad jag vill uppnå och sträva efter. Egentligen handlar det om att utmana mig själv mest, men att tävla i något är tanken. Helena tipsade mig om Rep-power och jag tycker det verkar som en rolig satsning också! Vi får se vad 2014 har i sin säck åt mig, men jag tror på att det blir ett bra år!

Tänk vad live tar vändningar snabbt ibland. För ett år sedan vid denna tiden, såg mitt liv och mina planer helt annorlunda ut. Det var inte alls samma framtidstankar, samma framtidstro. Nu är det så mycket som känns positivt och att se tillbaka på vad som för mig personligen varit det tyngsta halvåret någonsin känns konstigt. Jag tror det är som min bror sa någon gång i våras som gjorde vändningen, då det var tungt. Riktigt tungt.

Han tittade på mig där jag låg i soffan och tyckte generellt synd om mig själv "har du nått botten nu? Är du riktigt nere i skiten? Har det aldrig kännts värre?" Han stirrar på mig med en sådan där genomborrande blick, ni vet en sådan där som man inte kan komma undan oavsett om man vänder bort sin egen blick eller ej. Sedan säger han: "I sådana fall kan det BARA bli bättre nu. Man måste nå botten för att ta sig till toppen igen". 

Efter det klev jag upp från soffan och växlade upp - här sitter jag idag. Lycklig i hjärta och själ som aldrig förr, människor omkring mig har det gott och jag ser bara positivt på livet och framtiden. Nu går jag framåt med en medvetenhet om att livet och lycka är något som går i berg och dal. Vet att jag citerat detta förr:

"Happiness is not a destination, it's a way of life"

... gör det igen bara för att det tål att tas med och tänkas på nu och då. Lycka är inte ett mål att uppnå, det är något som kommer och går, liksom sorg, glädje, ilska och allt annat i livet. Likväl som vi ska få vara lyckliga, kommer det perioder då livet är tyngre också som det egentligen bara är att ta sig igenom. Man måste som min kloka bror så enträget bankade in i min skalle - nå botten innan toppen. Just nu är jag på toppen och planerar att stanna här ett tag. Bumps in the road är något jag tar då det kommer, men jag väljer livet och inte deppandet på soffan. Jag väljer att le åt livets ironi, livets små väghinder och kliva över dem. Jag väljer livet.
Alla har vi olika mått av vad som känns tungt, våra egna demoner och grad av vad vi låter påverka oss. Jag hade min period och nu är den över. Det var vad jag i den situationen upplevde att "nå botten", väl medveten om att det finns de som har det värre och att jag kan ha haft det mycket värre. Men det var min subjektiva upplevelse just då och man styr inte alltid över det.
Jag har många nära mig som funnits omkring mig under denna tunga period. Vill rikta ett särskilt tack till den vän, du som varit där för mig genom hela denna resa ner på "min botten"  med din ärlighet och ditt sätt att bry dig om mig. Du har alltid sagt vad du tycker och tänker - för det är jag dig evigt tacksam. Jag har tänkt mycket på det och inser hur viktig det är med brutal ärlighet ibland. Hur jobbigt sanningar än är att höra, hur mycket man försöker ignorera, så väcks man till liv av dem. Då man inser att man kan förlora det man håller kärt eller att ens beteende inte bara påverka sig själv utan även dem som älskar och bryr sig om en. Det ha varit vändningen för mig, att inse att jag definitivt aldrig är ensam och att jag är så jävla mycket starkare än jag tidigare trott.

Såå... för att sammanfatta en lång text, som bara kom över mig här nere i varma Turkiet. Livet är verkligen som en berg och dalbana. Det viktigaste är att inte skrämmas av de hastiga nedgångarna som kan ske, utan snarare att ta dem för vad de är och inse att det alltid kan bli bättre. Att det alltid finns en ljusning hur mörkt livet än må kännas av olika anledningar. Framförallt är man så mycket starkare om man inte låter sig omfamnas av det jobbiga, utan att man håller fast vid det positiva och det som får en att le i vardagen. Då är jag övertygad om att dalarna blir inte fullt så djupa och topparna blir mer långvariga och definitivt högre. t

Exakt den här kvällen klev du in i mitt liv
med dina ord Jimmy. Bästa någonsin. 

Älskade broder och syster - ni är det bästa jag har!

Det blev en mysig syskonkväll tillslut!

Inte så mycket uppdatering om turkiet - men mer kommer under helgen. Vill bara skicka med er lite fredagspepp. Livet är bra - även då det är dåligt. För det blir alltid bättre.

Ha en fin fredag - en fin helg - njut av livet och gör något roligt!

Ses om en vecka Sverige!