1 mil och vattengympa och generell lycka i kroppen.

05:35 - Ut ut rum nr 333 på Hanay suite hotell i Side ramlar jag ut iklädd träningskläder och löparskor. Solen har inte gått upp än och jag tänker "vad fan har jag gett mig in på?"

Går nedför trappan med relativt tunga steg...

Väntar på den där som lyckats övertala mig att följa med på en "liten" morgonjogg till hotellet. 11 Km bort. 

05:40 - Väskorna är lämnade i bilen och jag tänker igen "oh heeelll!" Så börjar vi jogga. Det går faktiskt ganska lätt när vi lämnar Hanay bakom oss och joggar mot strandpromenaden.

06:00 piper det på Davids klocka (han som lyckats övertala mig till detta tidiga vansinne). Vi har hunnit en bra bit påväg. Jag slås av tanken att det faktiskt går riktigt bra, en jogg i rätt behaglig mak efter strandpromenaden. Tänker att det faktiskt inte är så illa att ta en tur på  morgonen. Solen går upp i våra ryggar och jag vänder mig om i farten för att se skådespelet 

Resultat:

Fotopaus i fem sekunder - viktigt att doukmentera, synd att det aldrig bli lika vacker på bild som i verkligheten. 

Oklart vilken tid och kilomenter - andhämtningen ökar något och det börjar kännas liiiite mentalt jobbigt. Dock studsar D. fram med spänst, vilket är mer inspirerande än det stressar, så morgonjoggen är faktiskt fortfarande behaglig. 

Strandpromenaden tar slut - Vilket betyder att det är jogging i sand som gäller. Fruktansvärt. jag vill helst lägga mig ned. Men jag fortsätter. Fortsätter och fortsätter. Brottas med mina egna tankar samtidigt som jag inser att det nog går bra ändå. Även om jag svettas, tycker det är jobbigt och sisådär.

Strandpromenaden kommer åter - ÄNTLIGEN. Det lättar, andhämtningen kommer tillbaka och jag känner att jag kan sträcka ut lite. Håller en fart jag alltid brukar hålla. David måste tyckt att jag såg plågad ut varpå han säger "Du, vi behöver inte plåga oss" och jag inser att det faktiskt finns en lägre och betydligt behagligare takt. Helt plötsligt slås jag av det faktum att jag hinner se så betydligt mer omkring mig då jag inte ligger på. Jag observerar omgivningarna till och från, börjar brottas lite med tanken "är vi inte framme snart". 

Farlig tanke - för allt blir mycket jobbigare då. MEN. 

06:37 -isch är vi framme 10 km och en timme ganska precis på minuten senare. Jag känner energin rinna i ådrorna och andhämtningen som nyss var ansträngd är snart tillbaka till det normala. Vi vandrar en stund nere vid stranden innan vi sedan går upp för att spise en deijlig frukost, samma som varje dag - men just idag smakar den ännu bättre! Det är rätt jävla underbart att jogga fram, man ser saker och känslan efteråt är oslagbar. Att ha jobbat med kroppen. Så himla skönt och framförallt när den håller ihop utan värk och diverse problem. För övrigt har jag övervunnit ännu en mental spärr - jag delade joggingtur med en annan människa och överlevde utan att känna stress. Tack för sällskapet David!

Mitt härliga gäng här nere - frukosten avklarad! 

Klätterapan goes bananas.

Nöjd tös efter en skön morgon!

Förmiddagen fortsatte med att jag höll i mitt sedvanliga vattengympapass - där alla är så himla duktiga. Det är bara de att jag tar ut mig lika mycket på land, så jag är dyngsur av svett efter det passet också. Känner att min kropp har gjort sig förtjänt av vila sen. Men känslan i kroppen just nu är oslagbar. 

Oövervinnerlig. 

Precis så känner jag mig idag.

Hoppas ni har det bra, för det har jag här i solen. Skriver träningsprogram, epikriser och planerar gruppgymnastik. Älskar mitt jobb, längtar efter att vara klar och se vad som finns i beredskap. Det är kargt på arbetsmarknaden, men skam den som ger sig mina vänner. Det är bara att gneta på och hålla sig uppdaterad - för vi vill ju verkligen det här. Jobba med kroppen, få andra att känna glädje över att röra sig och må bra över livet. Att med enkla medel jobba för att lindra smärta och öka välmåendet i olika aspekter. Sjukgymnast, fysioterapeut ... what ever you prefer. Vi har världens härligaste yrke och jag blickar framåt med glädje och tilltro.