"De äldre"

I snart över 7½ år har jag jobbat med äldre. Jag har mött så många livsöden och så många historier som fått mig att växa som människa. Som fått mig att bli den jag är idag. Jag har mött glädje och livlust likväl som död och sorg. Jag älskar som ni vet mitt jobb och det ger mig meningsfullhet.

Ibland – eller väldigt ofta pratas det i offentliga kretsar som politik och media om ”pensionärer”, ”åldringar”, ”seniorer” ”gamla”. Precis som om de vore en homogen grupp utan ansikte, alla precis lika varandra. Samma behov, samma individer, samma historier.

Det är ju dock såhär:

Trots att en person kliver över ett åldersstreck, ådrar sig en viss sjukdom eller kanske till och med flera sjukdomar, är denne faktiskt fortfarande först och främst en människa. Samma människa som då denna person var 26, men med kilovis av erfarenheter i bagaget. Du blir inte en färglös individ utan känslor, tankar och vilja bara för att du når en viss ålder.

Livet är kort säger man – jag skulle snarare säga att vi har ett långt liv. Inte bara till åren sett, utan att vi faktiskt hinner uppleva och erfara så fantastiskt många saker under dessa år. Jag har fått ta del av fragment ur många människors liv. Fått höra fantastiska, glädjefyllda berättelser, likväl som mindre trevliga sådana. Allt en del av livet. En del undrar varför man väljer att jobba med ålderdom och sjukdom. Det har jag inte gjort. Jag har valt att arbeta med det som jag anser har mig mest att ge tillbaka. Om jag kan ge tillbaka ens en tusen del av det jag får till alla människor jag möter i mitt arbete är jag nöjd.

Livet är kort säger man ofta i samband med människor som förolyckats tidigt i livet. Eller det vi refererar till förtid. Man ska ta vara på livet säger man då, man ska vara tacksam för livet. Visst är det så. Jag vill leva till jag blir 95 om jag får vara frisk. Jag vill ha barnbarnsbarn i knät och berätta om den 1½ meter höga snötäcket som fanns hemma i norr då jag var barn. Skaren som bar min lätta barnkropp en klar vinterdag i -18 grader. Berätta om fisketurerna med farfar vi tog varje sommar och hur jag arbetade med honom i ladugården på helgmornarna. Jag vill berätta om mina resor, upplevelser och människor jag mött. Jag vill berätta och dela med mig om vad mitt långa liv har gett mig. Nu bestämmer jag inte detta, ingen vet vad som händer i framtiden och vad den har i lager för oss.

Då detta är vad jag vill nå fram till i livet, blir det också lätt att jobba med det jag gör. Att jobba med dem som nått en värdig ålder. Ja, jag ser dagligen sjukdom, svåra situationer och problem som tillhör att åldras – men det är det som finns i mötet som gör det värt det.

Bakom demenssjukdom, reumatism, höftfraktur, KOL-sjukdom och benskörhet eller vad det nu kan vara, finns ju faktiskt människan. Den som levt och upplevt saker som jag ännu inte gjort. Människan som faktiskt kan lära mig mer än jag kan lära dem om jag ser bakom problemen. Mitt jobb är att behandla sjukdom och besvär – men mitt jobb är också att se hela människan.

Därför tycker jag någonstans att det är att förminska deras värde att referera dem som en enda homogen grupp, då de inte är mer annorlunda än mig och min grupp ”unga”. Jag är fortfarande en individ och förväntar mig att andra människor inte ”drar mig över en kam”och placerar mig i fack. Det ska vi inte göra med människor bara för att man går över en viss ålder – jag har mött 100-åringar piggare än 75-åringar. Åldern är en siffra och inte en identitet. Glöm inte det ni som jobbar med dessa människor och framförallt tillåt dem att visa er vad de varit med om – allt som oftast oavsett hur glömsk man är eller hur sjuk man är – finns det alltid en historia att berätta om. Alltid något som ger vardagen mening.

Ja.. det var väl dagens. Länge sedan jag skrev nu. Inte haft tid helt enkelt. Idag sitter jag här i soffan och snörvlar med årets 4:e förkylning. Hosta och halsont. Lite smått less, speciellt med min stundande period i Turkiet. Jobbar med tänket "mind over matter".

Närmast hjärtat, närmast själen.

Sittandes med ett glas rött i fåtöljen och samtidigt lyssnandes till det dova ljudet från myllret utanför lägenheten i samband med skärgårdsfesten här i Karlskrona så kom känslan av totalt välbefinnande över mig. Sommaren börjar lida mot sitt slut i min mening. Alla besök och resor är avklarade och sensommaren och hösten börjar nu. Jimmy ska börja jobba och jag ska fortsätta jobba på här i Karlskrona. Livet flyter på.

Men välbefinnandet kom av en helt annan sak. I dagarna tre har jag haft pappa och farfar på besök. Det som jag känner mig så nöjd över är mängden kärlek jag har i mitt liv från den stora, lite udda blandade men fruktansvärt kärleksfulla familj jag har.
Mamma och pappa och även extra-pappa Håkan som hjälpt mig bli den kvinna jag är idag. Som älskar mig trots mina sämre dagar (vilka de obarmhärtigt fått utstå) och som gör allt för mig, utan att jag ber om det ens en gång.
Mina två älskade syskon, Ronja och Simon - de två människor jag litar mest på här i världen, som alltid är ärlig och som alltid finns där - hur olika vi än är som individer.
Mormor som ni alla vet är den starkaste kvinna jag vet. Som har stöttat mig igenom hela mitt och bara "funnits där". Hon skötte mig då jag opererade knät, efter mitt första uppbrott från mitt första långvariga förhållande bodde jag stundtals hos mormor, hon hejjar alltid på mig en dålig dag.
Farfar som gett otaliga timmar av sin tid i traktor, i ladugården bland kossorna, i fiskebåten, i stugan och helt enkelt är den mest godhjärtade människa jag vet.
Farmor lika så och som bakar det mest fantastiska fika som denna jord vet av och som har ett hjärta av guld.
Moster Anna, min pyssliga omtänksamma moster som bryr sig så ofantligt mycket. Min bästa tårtgourmet kompis och en människa vars kreativa sida jag alltid beundrat. Så ofantligt duktig på att få ett hem att kännas "hemma".
Morbror Benny med samma kärlek till hästar som jag alltid haft och en humor som få andra!
Kusinerna Jesper och Jimmy som fungerat mer äldre brorsor än kusiner under uppväxten. Jesper och jag har slagits och bråkat men tror minsann att vi på äldre år faktiskt vuxit ifrån det och vuxit ikapp varandra,  Jimmy som var (och troligen alltid) kommer vara den stora idolen under min uppväxt. Storebror av rang.
Farbror Jörgen som alltid varit med, alltid ställer upp och är en fantastisk människa på många sätt. Som stod ut med mig även som 15-åring. (det krävdes nog en del). Mina tre kusiner Elin, Tobias och Denise tillika Jörgens 3 stjärnor på andra sidan vägen. De var så små minns jag, men slås alltid av hur fort tiden går och helt plötsligt bor Ronja och Elin tillsammans i "stugan" jag bodde i första gången jag flyttade hemifrån.
Faster Carola som alltid har nära till skratt och stoj!
Mormors Syster Edith, (som är en av de starkaste kvinnor jag vet) och hennes familj som också alltid funnits med. Vi umgås lite nu och då och det är alltid varma och hjärtliga stunder.
Jimmy min underbara och många gånger bättre hälft som jag kan dela varje dag med, utan att någonsin bli less. Dåliga som bra dagar. Vardagslivet blir helt enkelt roligt med honom och han är min familj till största del nu. Vi utgör en oslagbar tvåsamhet, lite löjligt att det inte gått ett år ens en gång och ändå känns det som vi känt varandra ett helt liv.

Detta är människor som format och i viss mån fortsätter forma mig som människa, som gett mig stunder med skratt, ilska, sorg och glädje i livet. Som gett mig ovärderliga minnen och kommer fortsätta göra det, för de finns alltid kvar. När jag sitter här och funderar, inser jag att om än jag visserligen bor 100 mil från de flesta av dem, så har jag en fruktansvärd trygghet i dessa människor. De är där helt enkelt, villkorslöst och kärleksfullt oavsett om det går ett halvår mellan gångerna man ses. De känner mig.

Så jag vill mest hylla dem, säga att jag älskar er alla på varsitt vis och är tacksam att ni finns. Ni är mitt hjärta närmast.

Semesterångest.

Aldrig tidigare har jag upplevt detta. Känslan att känna lite smått ångest över att "bara" ha en vecka kvar på semestern. Det är så mycket man "borde"gjort. Fast när jag ser tillbaka på de två veckor som redan är avverkade, inser jag att jag nog allt hunnit förbannat mycket. Kanske till och med lite FÖR mycket.
Vi åkte strax innan juni tog slut, stannade i en och en halv vecka inom Örnsköldsviks kommungräns. Under denna tiden hann vi med att träffa både den ena och andra vännen, familjemedlemmen och även fyrbenta vänner av olika slag. En hel tank diesel gick åt till att åka omkring - men väl värt.

Ny bil till Terese. Volvo i mitt <3

Ett metspö, djungelolja, mig själv, 2 staropramen.
En kväll i paradiset mitt ute i ingenstans. 

Jag saknar verkligen norrland, men inser att det dröjer innan vi kommer hem igen. Det finns så mycket på g för oss båda här nere. Jimmy's nya jobb i augusti, mitt jobb och min utlandsresa i höst (som för övrigt är bokad) Det blir Turkiet, SRC och rehabresa igen - nu som färdig fysioterapeut. Känns riktigt bra att det har gått att ordna så jag kan åka iväg och göra detta - även om det denna gången blir utan min vapendragare Snygg-Helen Olofsson. <3

Åter till det här med semester. Min tanke är nu dock att faktiskt utnyttja sista semesterveckan till att göra "ingenting". Eller helt enkelt bara vara. Så när som på lite träning och läsa en god bok. Äta lite god mat och umgås med mannen som får mig att le - även då jag inte vill.
Det som slår mig att idag, måndagen på tredje och sista semesterveckan, är att det är första dagen utan saker "att göra". Många citationstecken nu, men ni förstår vad jag menar.
Hur kommer det sig att man under semestern klämmer in stress och press - trots att det egentligen borde vara tvärtom?
Hur gör man för att stänga av den där duracellkaninen som bor inuti en? Jag har inte riktigt lärt mig, för jag sitter här i soffan och kommer på mig själv med att vara rastlös - trots att jag idag har:
Plockat och rensat lite här hemma, tränat, lagat mat, möblerat lite i vardagsrummet och läst lite bok också. En rätt aktiv dag - men ändå är jag rastlös.

Konsten att varva ned, slappna av och titta på tv - min nya utmaning.

Tack till min älskade bror som var här i fyra dagar

Avslutar kvällen med lite kvällsmål
Förjävla gott och väl unnat efterdagens träning.

Känslan av att inte vara bra.

Nu överdriver jag markant åt alla håll. Men jag har insett en sak som faktiskt gör mig driven, något som kittlar min lilla "tävlingsdjävul" och får mig att tagga till. 

Känslan av att inte vara bra på något eller snarare: känslan av att ha mycket att lära och att det finns en utmaning i att lära sig det, att man inte jobbar i en "safezone". Ibland undrar jag om det är något fel på mig, kan inte vara "nöjd" när jag slagit mig till ro och bara lever "livet". Men att börja med en för mig helt ny träningsform som Crossfit har verkligen fått mig att inse att det inte handlar om att jag inte är nöjd. Det handlar om att utveckling ger mig näring och bränsle att orka "leva livet". Jag har så många gånger påpekat att träningen är min hobby, det som jag gör för att koppla av - eller det har blivit det snarare än tidigare ett sätt att hantera ångest. 

Dock har jag under några månader verkligen varit motivationslös, påbörjat olika typer av rutiner inom löpning och styrketräning bara för att hitta tillbaka den där gnistan man får av ett jäkligt gött träningspass. Visserligen har det varit roligt en stund, speciellt löpningen gav mig den där lilla kicken. Problemet: Löpning blir tråkigt i längden. 

Crossfit däremot: Det är ren och skär ångest inför passet - tankarna innan går i stil med "Jag kan inte det här" "Jag har för dålig teknik" "Jag kommer göra bort mig" "Hur ska JAG klara frivändningar, repklättring och allt vad de nu hittar på....och BURPEES..Fyfan, nej det är säkrast jag stannar hemma i soffan"

Under passet - "jag har en önskan om att plåga mig själv till döds" "Är jag knäpp!?" "nu spyr jag" men dessa tankar vävs samman med känslan och tankarna som säger "Jag är så jävla stark" och jag ser mig omkring, vikter kastas lite här och var, skivstänger droppas i backen till höger och vänster, människor svettas MEN de ler. De har roligt och ta mig tusan - det har jag med. Jag mår bra i miljön. Folket är helt underbart och alla är så himla hjälpsamma.

Efter passet - "Jag överlevde" med en samtidig tanke om "nästa gång kan jag göra mer" "jag kan allt bara jag ger mig fan på det". Lite tyngre, lite fler reps, lite mer.

Jag rider på känslan av eufori, en endorfinkick jag inte fått av träning på många månader. Jag är dyngsur av svett och hungrig som en jäkla varg.

Crossfitsällskapet är ett särskilt härligt folk. Hjälpsamma, trevliga och fruktansvärt villiga att lära alla nya - man känner sig så jäkla välkommen och hemma helt enkelt. Framför allt är det verkligen precis så som de säger, man jobbar ut efter egen nivå och tävlar bara med sig själv. Vilket passar mig alldeles ypperligt, jag drivs ju som bekant av utveckling. Kanske du gör det med? Jag kan verkligen rekommendera crossfit för den som är nyfiken, det är inget att vara rädd för - även om jag nog även fortsättningsvis kommer vara nervös inför varje pass, tills dess att jag känner mig trygg i det - risken är då att jag inte tycker det är lika roligt längre - men det är mina konstiga begär som styr. Fast jag har svårt att se att jag kommer bli less på detta. PROVA det ni också om ni har möjlighet.

I övrigt ska jag nu denna tidiga morgon inom kort bege mig mot jobbet och sista dagens arbete innan kosan styr norrut. Vill träffa er alla där uppe, blir en kort men intensiv vecka för mig och herr Edström. Livet är bra. Kärlek, jobb, vänner, familj och träning - alla pusselbitar finns - men jag kommer nog aldrig vara en person som är "nöjd". Jag vill alltid mer - på gott och ont.

Jag blickar alltid framåt.

I ärlighetens namn.

Ja, för att vara riktigt ärlig blev jag slagen av den lilla videosnutt jag nyss såg via en länk på Facebook. Om det här med självkänsla, hur man ser på sig själv och att tycka om sig själv. Jag har skrivit otaliga gånger om det, har alltid haft vissa svårigheter att anamma andan i mina skrivna budskap. Tidigare. Terese då.
Medveten om att jag är långt ifrån ensam om detta idag, kille som tjej egentligen, så finns det allt för många oss som lider av den bilden vi har av oss själva i negativ tappning. Men man pratar inte så högt om det. Varför egentligen? Det är ju faktiskt helt naturligt och inte alls konstigt. Prestationsbaserad värld som vi lever i.
Så länge jag kan minnas har jag haft en relativt negativ självbild. Trots utan uppenbar anledning kan det tyckas för omvärlden, men som jag vet att jag nämnt i tidigare inlägg - vem bestämmer var gränsen går? Jo bara du själv. En känsla som är så oerhört individuell kan ingen ta ifrån dig.
Det innebär också att den enda som kan påverka det - är du själv. Det tar olika lång tid att komma till insikt om vad som faktiskt orsakar det och det behöver inte vara EN stor sak, utan snarare kanske det ofta är många "bäckar små" som mynnar till en stor flod.. Ja ni fattar. Vi formas av vår omgivning, de erfarenheter vi får, de beslut vi tar och de situationer vi utsätts för genom livet.

Det är först efter ett år levande på gränsen för vad min kropp, själ och omgivning klarar av och ytterligare ett halvårs bearbetning av mig själv jag verkligen känner att jag har tagit mig ut på andra sidan. Dykt ovan ytan och kan andas igen - stark dessutom. Känner en fruktansvärd framtidstro och VET vad jag är kapabel till. Skön känsla och helt möjlig för varenda en att uppnå. Utan för den skull ha någon illusion om att det kommer vara en raksträcka. Jag vet att livet är rätt kurvigt, så är det bara. Tur att jag är servostyrd så det går lätt att svänga.

Förövrigt, här är länken till videon jag nyss såg. Se den och bli inspirerad. Klicka här.

Rörande historia om en kvinna som tog steget mot att må bättre och mot att tycka om sig själv. 

Budskapet:
Det spelar ingen roll hur man ser ut; liten, rund, kort eller lång.
För att njuta av livet måste man älska sig själv först.
Tycka om sig själv och ge sig själv möjligheten att må bra. 

Det är inte menat som något snusförnuftigt "älska dig själv" inlägg. Visst fan är det naturligt att tvivla på sig själv, vara kritisk till sig själv och inte tycka om alla delar man har. Men någonstans handlar det om acceptans också. Det är viktigt att må bra fysiskt, men jag tror man först måste må bra i sinnet. Hantera sina demoner så att säga. 

Hade jag skrivit detta inlägg för ett år sedan, hade vart enda ord varit en lögn om livet. Idag är jag ärlig, för visst varierar det från dag till dag. Självförtroendet. Självkänslan. Självbilden. Men det gör den väl för oss alla någon gång nu och då. Det tillhör ett normaltillstånd som man själv får ta tag i, sparka på och ta sig upp ur. Att kunna vakna upp, se sig i spegeln och känna "nu kör vi livet". Det fixar vi. 

Det underlättar att man omges av underbara människor. Både nära och långt bort. 

Ni som sitter där i Norr - ni är rätt jävla underbara. Saknar er dagligen även om vi inte hörs varje dag. 

Varje dag med dig, är en gåva.
Din närvaro lyfter mig och den jag är till oanade höjder.

Femtioen minuter och fyra sekunder.

Precis så snabbt sprang jag blodomloppet i Måndags. Alltså stämmer de första uppgifterna om 55:49 inte riktigt, det var till det bättre - jag är sjukligt stolt.
Stolt över mig själv. Stolt över mina lagkamrater och deras bedrifter. Generellt nöjd.

Jag har nog aldrig i mitt liv trott att jag skulle klara en mil. Det har jag gjort i snart två år nu. Ännu mindre har jag trott att jag skulle kunna springa ett lopp, utan att falla under pressen, men det har jag nu också gjort. Dessutom har jag fått mersmak. Jag är riktigt taggad inför tjejmilen, men söker med ljus och lykta efter ett annat motionslopp som kan tänkas passa denna glada amatör med blodad tand.

Loppet:

Att komma till startplatsen ute vid Västramark var en upplevelse i sig. Det var något i luften, en slags förväntan blandat med nervositet och generösa mängder av energi. Folk klädd i träningskläder - härliga färger i alla kombinationer - leenden till höger och vänster blandat med skratt och stoj. Löpare som värmer upp enligt konstens alla regler, motionärer med sikte på en skön runda i härlig natur, barn som ställer upp på startlinjen till "lilla blodomloppet". Alla olika men alla med ett och samma mål.

Det här var nytt för mig. Jag vet inte egentligen vad jag hade förväntat mig. Men jag hade nog förväntat mig att jag skulle känna mig utanför på en sådan tillställning som detta. Men det fanns inte annat än gemenskap - trots att alla jobbade med olika och helt individuella förutsättningar.
Att värma upp gemensamt innan loppet, med lite "friskis och svettis gympa" var faktiskt rätt roligt även det. Fick en stygn av saknad att leda pass, måste styra upp det här nere. Hitta något roligt att engagera mig i.

I varje fall, förvånades jag av känslan att flyga fram de första 4 km, för att stundtals avsky mina dumma påhitt km 5-7 och sedan 7-9 faktiskt känna att tiden kanske blir riktigt bra. Har vid detta laget hunnit passera en hel del människor. Fantastiskt roligt.
MEN
Sista kilometern var ett helvete. Självtvivel och mentalt jobbig. Första halvan av sista kilometern var till stor del uppförsbacke. Bokstavligt och bildligt talat. Sedan kommer sista backen och därefter upploppet på Västramarks idrottsplats. Jag känner hur jag vinner steg, ser klockan i slutet av raksträckan och spurtar - SPURTAR- mot mål. Jagar sekunder. I målgången sköljs jag av känslan av oövervinnerlighet. För mig var detta stort. Inte bara tiden, som kanske är motionärsmässig, men för stort för att det fick mig att inse så många saker. Saker som jag kommer utveckla vidare en annan gång. Men en seger för mig mentalt var det. För övrigt är jag djupt glad att jag fick dela detta med Geriatrikens övriga deltagare - ni är fantastiska! 

Måndagen var som sagt bara slutet på en härlig helg. Jag har haft besök. Besök av världens underbaraste kvinnoklan Borgström, Eriksson, Moberg, Håkansson. Middag på Fox and Anchor, Glass på Glassiären, kakbak med kvinnor av gamla gardet och så mycket kärlek i kvinnoform.

Bilderna får tala för sig själv:

Kärlek. 

Tack Mormor, Edith, Anna och Älskade mamma för en underbar och fruktansvärt välbehövlig helg.

Ni män snackar om att vara riktigt förkyld...

Men ta mig tusan - jag har sagt det förr och säger det åter - en kvinnas förkylning är inte att leka med.

Dag 1 - Vaknar med onda ögon, sprängande och en känsla av att någon kört en hovrasp i halsen på mig. Vandrar som ett spöke hela dagen, surar och ger mig in i alvedonberoendets värld. Tänker att jag nog är frisk innan morgondagens arbetsdag.
Ger upp vakenheten för dagen vid 20:54.

Dag 2 - Vaknar med feber klckan 04:45 och kravlar mig upp, äter frukost - vilket i sig var en bedrift eftersom jag inte kunde andas genom näsan så varje tugga var en fara för syrebrist - men inser jäkligt snabbt att det inte är normalt att bli anfådd av att släpa benen från matbordet in på toaletten. Slutsats: Jag borde nog stanna hemma från jobbet och lägger mig därför på soffan och väntar för att ringa och sjukanmäla mig. Gör detta vd 06:45. Däckar omgående i soffan. Ligger pall HELA dagen förutom då jag vaknar till, äter lite, knaprar alvedon eller bara vänder mig i plågor.
Dagen ser i stort sett ut så.

Dag 3- Något piggare, feberfri men lungkapaciteten är kraftigt nedsatt, raspen i halsen har gått ytterligare en omgång och jag har ingen ork till något, varför jag bestämmer att dagen efter också ska spenderas hemma för att inte smitta mina kära kollegor och gamla. Fortfarande totalt orkeslöst meningslös dag. Gick ut 10 minuter för att andas friskluft, totalt slut sen.

Dag 4 - Idag. Vaknar med resttillstånd i kroppen, men känner att nu börjar det ordna upp sig. Energin kommer tillbaka under dagen och nu laddar jag för morgondagen med jobb. Kaos - no doubt - men ack så roligt.

För roligt är det INTE att vara hemma och vara sjuk, jag tycker som bekant om mitt jobb, min arbetsplats och mina kollegor enormt mycket också. Sedan är jag inte byggd för det här med att inte göra något. Trots en total orkeslöshet i kroppen och en känsla av att vara nära döden stundtals - som en kvinnlig förkylning faktiskt innebär- så har jag inte ro i kroppen. För mycket soffliggande ger mig ryggvärk märkte jag rätt fort, varför jag har spenderat stor del av tiden liggandes på golvet.

I varje fall, för att fira mitt piggare tillstånd gjorde vi i ordning en pulled pork bit, förpreparerad dock, jag slängde ihop några dinkelpitabröd enligt Anna Skippers regim och liten syrlig sallad toppat med kvarg och salsa. Fräck middag och värdig en sjukling i återhämtning.

Kan varmt rekommendera bröden och receptet hittar ni via denna länk "Annas dinkelpita"
Här är i alla fall resultaten av bakandet och matlagandet!

 Lite bilder på våra nya möbler. Sjukt nöjd tjej och det kommer mer och mer att bitarna faller på plats. Notera att vin/vinglas är från lördagen ;-)












I övrigt känner jag en viss press inför stundande blodomlopp, särskilt med tanke på förlorad träningstid. Har gett mig själv träningsförbud till och med söndag. Känns jobbigt må ni tro. Håller för tillfället på att läsa en bra bok förresten!

Forma kroppen och maximera din prestation : om kost och träning på vetenskaplig grund (länk till bokus)


Den är riktigt bra för er som vill lära er lite närmare om kost och träning och hur man på bästa sätt kombinerar detta för att nå era mål. Ska skriva en liten recension då jag är färdig, har hälften kvar drygt. Skön känsla - att ha ro i kroppen att läsa för en gångs skull. Jag pratade sist om att kunna ha något att göra för att låta hjärnan vila. Länge har jag inte haft ro i kroppen att läsa - stressad om ni så vill benämna det. Det tyder på att det går åt rätt håll att jag faktiskt kan spendera en halvtimme i stöten med att läsa, utan att blanda in andra tankar. Fantastiskt skönt att läsa för att jag vill och inte för att jag måste i utbildningssyfte.

Nej mina vänner, snart sängen för en trött tös som laddar för jobbets äventyr i morgon. 

Var lite ärlig med er själv....

Det är när jag har mina stunder på morgonen, i lugn och ro framför tidningen och datorn som jag oftast blickar bakåt också. Att fundera över det som skett, vad man går igenom och vad man har gått igenom. Våra erfarenheter formar oss, vi borde lära oss av våra misstag och komma ut starkare på andra sidan - right?
Eller är det så att vi ofta gör samma misstag om och om igen?

Jag tror det beror på resultatet av misstaget. I mitt fall - nu när jag tittar tillbaka - så inser jag att mitt största misstag har varit att närma mig mina problem från fel håll. Att bli stressad över saker man ändå inte kan påverka, leder (tydligen) bara till mer stress. Jag har vänt blad, inser att vissa saker inte är värd den energi jag lagt ned på dem. MEN som jag sagt tidigare. Att ändra vanor och beteenden är önskvärt, men definitivt inte lättsamt.

Såhär i efterhand mår jag, och säkert ni också,bättre av att acceptera att vissa saker inte går att påverka och vissa kan man göra underverk med. I slutändan är det enda man kan ändra på sig själv och för att göra det krävs det att slutresultatet är så pass åtråvärt att vi faktiskt ändrar på oss.

Vad jag menar med detta svammel, får ni tolka själva.

Jag tittade precis tillbaka på ett blogginlägg daterat exakt samma dag som denna, för exakt ett år sedan.

Den 18 april 2013 

Det var glatt, positivt och full av energi. Frågan jag ställer mig själv är: var det ett ärligt inlägg?
Jag minns den morgonens joggingrunda, då jag i vanlig ordning klev upp klockan 04:30 för att hinna träna innan skolan. Kunde lätt bli ett pass på kvällen också då. För då jag minns tillbaka - minns jag inte känslan som inlägget inger utan snarare en Terese med en generell trötthet i kroppen, utan ork och utan glädje i ögonen. Jag lovar mig själv och den det berör att jag från och med nu är mer ärlig. Fundera lite för er själv också angående detta och inse att ni också kanske behöver tänka om lite. Jag tror att ärligheten om den man är och hur man faktiskt mår i stunden, kan göra tillvaron mindre stressad. Ingen av oss är perfekt och ingen förväntar sig att man ska vara på toppen av berget varje dag. Man måste vandra ner i dalen också och det är helt okej att erkänna det för sig själv. Gör man det - tror jag helt övertygat att tillvaron skulle bli mycket mindre stressande för de flesta.
Vi lever i ett prestationssamhälle av rang, där "the appearence" utåt sett ska skina "Hey, jag är duktig, driven och engagerad" - Visst är det så och är väl kanon att många har den drivkraften (även jag har den) - men man får mycket mindre press på sig själv om man inser att man inte kan räcka till i ALLA sammanhang. Som jag sagt tidigare - man kan bara göra sitt bästa.

Idag, såhär lagom till långfredagen, vill jag skicka lite hälsningar till mina nära och kära norröver. Jag älskar er, beundrar er och saknar er varje dag. Jag trivs i Karlskrona, har fantastiska människor omkring mig och en fantastiskt underbar man i mitt liv, men för den delens skull önskar jag ibland att man kunde ha kakan OCH äta den. Ha er närmare. Vi ses till sommarn, som jag ska mysa med vänner och med bebisar, krama mina syskon (som för övrigt inte uppskattar min kramighet*skrattar*) och fika med mina gamla.

Tillsist ägnar jag en tanke till Locksta. Som alltid denna tiden på året, vandrar tankarna till min fristad på jorden. Stugan ute i skogen som blivit något helt annat - tack vare min älskade far. Pappsen. En flickas bästa.

Glad påsk och glöm inte dagens lärdom - ingen är ofelbar och inget liv fläckfritt och perfekt. Vi duger som vi är, bara vi är oss själv. Snusförnuftigt.

Konsten att slappna av och rensa hjärnan.

Länge har träningen varit mitt tillfälle att få utlopp för energi - vare sig det har gällt positiv eller negativ energi.
Det har ett tag till och med varit ett verktyg att hantera ångest och stress, så till den milda grad att träningen i sig bara resulterade i stress. Träningen har jag velat hålla fast vid, då det skänkt mig en trygghet och glädje också mitt i allt. Jag har bara haft en önskan om att hitta balans, hitta en mellanväg att gå och inte bara köra på i samma stil som alltid. Det har tagit många ändlösa timmars funderingar och diskussioner med mig själv och nära för att känna insikt i allt detta. Insikten om att man måste förändra något. Helt förståeligt att ens nära stundtals slitit sig i håret av fruktansvärd frustration för att man inte tagit till sig av det som de sett sedan länge tillbaka - men faktum kvarstår är att man själv måste komma till insikt och det måste få ta tid.

Jag har nu funderat fram och åter på vad jag kan fördriva tiden med på vilodagar och stunder då jag känner den där krypande känslan i kroppen som sitter kvar av ändlös stress i kroppen. Det tog tid att ta sig så nära stresskanten som jag var i våras och det tar tid att komma därifrån - men jag behöver mer att hantera det med än träning.
Sticka? Läsa? Virka? Baka?

Sticka är inte ett alternativ - vad ska jag sticka egentligen? Samma gäller virkningen.
Läsa fungerar inte i dagsläget - jag önskar jag kunde, men tankarna tränger på och jag kan inte sluta doem ute. Kanske inom en snar framtid, för jag älskar att läsa.
Baka - visst är det roligt att baka, men jag kan ju inte gärna baka i den takt jag behöver låta hjärnan vila heller - Då skulle jag rulla fram som fronda sjunger. Baka kan jag göra nu och då, men frysen rymmer bara visst mycket godsaker. Jag menar, det ska ju finnas plats för mat också.
Av en händelse har jag ritat mycket på jobbet på senare tid, vilket resulterade i att jag i förmiddags satt och skissade lite, vips hade jag ritat lite människor. Inte så att jag gör det snyggt, men jag insåg att jag sutttit och skissat i 45 minuter och inte stressat omkring. Då började fröet växa i min hjärna, kanske det här med att rta är precis vad jag behöver. Krav- och prestationslöst. Det är bara jag, sittandes med ett vitt papper och alla möjligheter i världen att rita vad helst jag känner för precis för stunden.
Har suttit två timmar ikväll också, trots att det kryper lite i kroppen har jag i lugn och ro efter middagen suttit i närheten av min kärlek skissat, kollat på lite tutorials i en teckningsblogg och bara försökt lära mig. Det är precis så lättsamt jag behöver det att vara.

Jag har börjat ställa mig frågan varför jag gör saker - om jag har en bra anledning så fortsätter jag. Har jag inte en bra anledning försöker jag ändra beteendet eller handlingen på något sätt så att det faller in under kategorin "saker jag mår bra och blir glad av".

SÅ mina vänner, nu har jag två saker att ta till då det kryper lite i kroppen i stället för bara en.

På tal om träning, laddar för blodomloppet och lägger in en högre växel så att man tar sig runt milen på timmen i alla fall. Det är mitt mål. Var ut och sprang i lördags morse, bestämde mig för att ändra mitt approach lite. Lämnade telefon och runkeeper hemma. Ingen stressande röst som talar om hurvida jag (enligt mig själv) springer för långsamt eller hur långt jag har sprungit. Ingen risk att drabbas av dålig musik i öronen som förstör "flowet". Bara jag, de ljud som omgivningarna ger och min egen andning. Känslan under fötterna, känslan i kroppen då man springer. När jag springer slås jag av tanken på att jag faktiskt upplever mer om jag lämnar lurarna hemma. Det ger mig en chans att observera saker som jag aldrig skulle sett annars. Jag noterar min andning och kan kontrollera den mycket bättre, jag noterar omgivningen i min närhet då jag springer. Den vackra naturen, vårtecknen i form av blommor, svanparet som är kärleksfulla i havet bredvid löpspåret.. Ja. Helt enkelt värt att vara utan dundret i lurarna. Det får helt enkelt bli så att de stannar hemma i fortsättningen. Känns bäst så. Kom i alla fall hem igår med lätta steg och en bra känsla i kroppen. Bra pass.
Ingen aning om hur långt jag sprang eller hur länge jag var borta - vad gör det!?

En Terese i annan tappning - faster, stronger, happier. 

I övrigt har det varit en bra helg med litet glas rött i fredags framför en film, lite träning och ett besök på Lyckeby Marknad med Linda och hennes vän. Det var så himla mysigt att insupa marknadsstämningen, äta en mjukglass och titta på allt krimskrams.

Ha en fin början av veckan mina fina, för det ska jag. Laddad ut i fingerspetsarna. Dricker mitt te och går i säng. Lugn i kropp, knopp och själ.

Tokgott te att dricka på kvällskvisten för er om gillar lakrits. Har för övrigt börjat få lite ordning här hemma, väntar på våra möbler nu bara. Längtar.

Bakadet lite matmuffins och pizzabullar i fredags också. Recepten kommer framgent. 

Beteendeförändring

Jag vet att jag skrev om att förändra saker, ändra beteende i slutet av förra året. Tror det var i samband med en kurs vi läste i KBT.Tänker mig spinna vidare lite i frågan..

Jag inser att jag närmat mig livets hinder från fel håll. Som en otålig människa, vill jag gärna förändra det som är jobbigast på en gång. ”ta tjuren vid hornen” och verkligen greja problemet och ”få det ur världen”.

Problemet är att man kanske inte kan flytta elefanten, när man är stor som en myra. 

Med det sagt – kanske man ska börja med små saker.

Kanske man inte alltid behöver vara så jävla radikal hela tiden. Det är snart en vecka sedan jag bestämde mig för att ta en paus från alla sociala mediers moder skepp. Det gjorde jag som ett resultat av irritation över den konstanta impulsen att kolla ”om det hänt något”. Tråkigt är dock, att ju mer jag tänker på det inser jag att jag förlorar lika mycket som jag vinner i och med beslutet. Jag har rest en del både i och utanför Sverige. Jag har flyttat 100 mil hemifrån. Så även om jag vinner tillbaka känslan av att ”jag överlever utan facebook” – vilket jag gör – så förlorar jag istället kontakten med människor jag inte vill förlora kontakten med.

Så nu när jag sitter här på Idunavägen, en sista morgon, och väntar på min älskade karl, bror och far inser jag att det kanske finns andra lösningar. En stor irritation och bidragande anledning till mitt beslut föregående helg var som sagt impulsen av att alltid kolla på Facebook det första jag gjorde då jag lyfte telefonen. Liten anledning kan tyckas, men jag tänkte mig att om jag ändrade detta genom att ta bort facebook helt ur mitt liv, skulle det bli betydligt lättsammare.

Nu inser jag att jag kanske gjorde som jag alltid gör – tog beslutet och genomförde det snabbt och utan att tänka på konsekvensen – jag var impulsiv. Att förändra ett beteende handlar inte så mycket om att utesluta saker utan kanske att förändra förutsättningar. Om man utesluter något, tar man heller inte tag i problemet utan man skjuter bara undan det. Så nu funderar jag lite. Kanske jag kan lösa problemet. Lite som att ha kakan och äta den samtidigt.

Situation: Facebook tar upp på tok för mycket tid – dag som natt.

Lösning: Avskaffa Facebook’s app med tillbehör från telefonen. Skaffa väckarklocka så telefonen kan förbli avstängd nattetid och lockelsen att titta in på den inte finns då man vaknar till. Titta bara in via datorn.

Resultat: minskat facebook användande men bibehållen möjlighet att hålla kontakten med viktiga människor. Jag har förändrat beteendet istället för att ignorera det!

Skrev så adekvat att de som jag känner faktiskt har mitt telefonnummer. Så är det. Men trots allt är det ändå himla lätt att hålla kontakt via facebook också. När till och med min älskade mormor har en Facebook får man kanske acceptera att det inte BARA är dåligt. Allt är bra med måtta.

Nu var detta ett trivialt problem till ytan. Men jag tänker mig att ni får sätta in det i vilken kontext ni vill. Se det stora problemet för vad det är, men istället för att flytta på hela berget. Bryt lös bit för bit och förändra små saker. Uteslut aldrig något, utnyttja möjligheten att vara kreativ och gör något bra.

Snart rullar norrlandslasset in i Karlskrona och nedför Idunavägens sluttande backe. Jimmy Edström är det bästa förändringen i mitt liv. Han gör mig till en bättre version av Terese. Han med stort H.

Nu börjar livet och jag känner att jag kan andas.

Ha en fin dag underbara människor- i och utanför facebookvärlden. 

Kärlek.

En leende åt att livet är på väg åt rätt håll.

Lite bilder från mina omgivningar här nere